Ingen kan skryta om invandringspolitiken
Ingen trodde nog på riktigt att det skulle gå att komma fram till en bred överenskommelse i den migrationskommitté som tillsattes i juni 2019. Möjligen är de stora partierna egentligen mer överens om vad som ska göras än de vill erkänna – både Socialdemokraterna och Moderaterna har svängt hit och dit genom åren och är nu på det återhållsamma invandringsspåret. Men det är förstås svårt för S och M att hålla sig på gemensam linje i en fråga som har vuxit till att vara en av de viktigaste i svensk politik.
Sverigedemokraterna har fortfarande som enda utväg att vara hårdare än de andra i sin grundfråga. Plus att fortsätta hoppas på att de andra partierna och medierna genom sitt idoga arbete i att göra allt för att motarbeta SD i själva verket gör hela opinionsjobbet åt dem. Det blir som bekant alltid betydligt segare när man måste ta ansvar för riktig politik och egna beslut – allt det där som SD slapp genom alla partiets tillväxtår. Bara politiska imbeciller har inte fattat det i dag, men kanske är de tillräckligt många för att låta SD komma undan ett tag till med att fräsa från sidlinjen.
Regeringspartiet Miljöpartiet är i praktiken inte överens med sin stora regeringspartner över huvud taget och det är extra surt eftersom MP suttit med dirigentpinnen när det gällt invandringspolitiken genom flera regeringar. Rationalitet har aldrig varit MP:s gren, partiet är grundat på känslostormar. Någon yppar ordet regeringskris, men den här regeringen var just en krisande regering från start.
Centerpartiet har en gång gjort genomgått en förvandling och blev borgerlighetens all-invandring-går-jättebra-bara-rutavdragen-är tillräckligt stora-parti. Nu yr ord som ”ansvarsfullt” genom luften. Och ja – större rutavdrag.
Kristdemokraternas själavandring illustreras väl med att gamle långledaren Alf Svensson tidigare i år skrev tillsammans med Hans Blix och Jan Eliasson om att en ny svensk migrationspolitik måste inledas med att ensamkommande barn och ungdomar ges amnesti. (DN Debatt 5/7) KD brottas fortfarande med sina två identiteter, men Svensson-linjen är knappast ledande i dag.
Vad Liberalerna vill vet ingen. Främst beroende på att den lilla återstående skaran har fullt upp med att förklara för varandra varför den som tycker annorlunda i invandringspolitiken är avfälling från den sanna liberala läran. Det gäller för övrigt även i tidningsspalterna.
Men det är väl inte så konstigt eftersom invandringsfrågan är så svår och känslig.
Eller är den?
Kanske är den istället ganska enkel. Huvuddelen av svenskarna är öppna för att andra människor kommer till landet. Man tror också att att de flesta är goda människor. Man inser att Sverige är ett rätt speciellt land, med sin syn på individen som utgångspunkt, där egenfrigörelse är nästan viktigast av allt. Man inser att människor som kommer hit måste lära sig det udda moderna landet för att kunna bli en del av det. Man förstår den grundläggande matematiken i att en nationell välfärdsstat bygger på samma principer som ett försäkringsbolag, det går inte göra för stora åtaganden för dem som inte har betalat premier. Och majoriteten tycker att det är tokigt när brottslingar får stanna men hederliga arbetsamma människor skickas ut.
