Hur många fler äldre gråter därute?
I Sverige är svenska inte officiellt språk. Faktum är att våra minoritetsspråk – samiska, finska, meänkieli, romani chib och jiddish – juridiskt sett har starkare status som ”officiella” än svenskan. Enligt språklagen från 2009 är svenskan visserligen ”huvudspråk” för i myndighetssammanhang, men vad detta vaga begrepp betyder är det nog ingen som egentligen vet.
Den vaga språklagen är bara ett av många uttryck för svenska språkets svaga ställning i vårt samhälle. Sedan Folkpartiets Lars Lejonborg 2002 lade fram förslag om språktest för medborgarskap har visserligen frågan om svenska språkets betydelse varit levande i debatten, men vad har egentligen hänt i praktiken?
Häromdagen skrev Janne Josefsson en mycket gripande text i Dagens Nyheter om sin vän Gert Lundström, i dag 81 år och boende i Kålltorp i Göteborg. Eftersom Lundström är rullstolsbunden får han hjälp av kommunens hemtjänst, men det som ska vara hjälp har närmast förvandlats till en mardröm. Under två veckor kan han få besök av så många som 30 personer, och många av dessa saknar kunskaper i svenska.
”Ansvaret för denna verklighet ska naturligtvis inte läggas på de anställda, utan på det offentliga som bedrivit en sådan politik.”Carl-Vincent Reimers
Josefsson berättar i sin artikel om flera exempel när personal totalt missförstått vad Gert Lundström menar, och förväxlat sakar. Ett särskilt allvarligt exempel var när en anställd glömde att låsa hjulen på hans säng. Eftersom hon inte förstod svenska så kunde han inte kommunicera vad som var fel. Det slutade med att han ramlade när han skulle sätta sig i rullstolen, då sängen rullade bakåt, och han slog i ländryggen och kotorna.
Naturligtvis skapar det en otrolig frustration att på detta sätt inte kunna göra sig förstådd på sitt eget språk, när man är utlämnad till andras omvårdnad för sina dagliga behov. ”De tar livet av mig”, säger Lundström som börjar gråta i sin telefonintervju med Josefsson.
Det är inte utan att man undrar hur många fler äldre som gråter därute för att välfärdslandet inte ens kan erbjuda dem omsorgspersonal som förstår dem.
Att våra äldre i dag inte kan lita på att de i kontakten med omsorgen ska kunna göra sig förstådda på sitt eget språk är inget annat än ett hån. Ansvaret för denna verklighet ska naturligtvis inte läggas på de anställda, utan på det offentliga som bedrivit en sådan politik. Det är lika respektlöst mot de som saknar ordentliga svenskkunskaper att ändå anställda dem för ett jobb de uppenbarligen inte kan utföra.
Enligt Socialstyrelsens mål ska undersköterskor ”kunna anpassa kommunikationen med patienter, brukare och närstående med utgångspunkt i deras förutsättningar och behov”. Men det är just ”mål”, inte krav.
Det som nu behövs är en verklig språkreform. I kommun efter kommun har det senaste året förslag lagts fram om att införa språkkrav vid nyanställningar i äldreomsorgen. I april lades ett sådant förslag av styret i Ronneby. Men detta kan inte bara göras genom enskilda kommunala beslut eller för nyanställningar.
Äldre måste i dag kunna lita på att anställda i välfärden förstår vad de säger. Därför behövs nationella beslut för att stärka svenska språket i välfärden. I välfärdslandet Sverige ska ingen behöva gråta av förtvivlan för att man inte kan kommunicera med dem som ska hjälpa en.
