Hör och häpna, Stefan Löfven

”Antingen gör vi som vi sossar vill och satsar vi på skolan, sjukvården eller äldreomsorgen eller så skär vi ned på välfärden för att finansiera skattesänkningar för de rika som högeralliansen vill” hörde vi från Magdalena Andersson och Stefan Löfven så fort de dök upp i tv-rutan - oavsett vilken fråga reportern sökte ett svar på. Att över huvud taget sänka någon skatt och samtidigt tillföra mer resurser till välfärden framställdes som en omöjlighet. Det går inte! Går inte!

Men sanningen i ett budskap avgörs inte av hur många gånger det upprepas.

Utrymme för skattesänkningar kan givetvis skapas genom att politiken prioriterar bort vissa utgifter. Staten lägger exempelvis miljardtals kronor på ineffektiva företagsstöd, ineffektiva lönesubventioner, subventioner för fackföreningsavgifter och avdrag på räntor vilket eldat på den sanslösa lånefesten. Här finns miljarder och åter miljarder att ta av för den som vill sänka inkomstskatterna.

Men än viktigare: skatter kan faktiskt vara så höga att staten förlorar skatteintäkter jämfört med om skatten hade varit lägre.

Det kommer sig av att människor helt enkelt väljer att göra annat än lönearbeta om inkomstskatterna är för höga: läkaren spelar hellre golf med vännerna än opererar patienter och civilingenjören löser hellre korsord än konstruerar mindre bränsletörstiga bilar. Och skatteintäkten för den timme eller de timmar då människor prioriterar fritid framför arbete är givetvis 0 kronor även om skatten skulle vara 100 procent.

Om skatterna i ett sådant läge sänks kommer människor att prioritera arbete i stället för annat. Resultatet blir att skatteintäkterna stiger även om skattesatsen är lägre. 50 procent i skatt på en arbetad timme ger högre skatteintäkter än 100 procent skatt på en arbetstimme som inte utförts.

På ekonomspråk kallas dessa effekter av en skattehöjning eller en skattesänkning för dynamiska effekter.

Är skatterna på arbete då så höga i Sverige att skattintäkterna skulle bli högre om inkomstskatterna blev lägre?

I senaste numret av forskningstidskriften Ekonomisk Debatt finns en intressant tabell i en artikel av nationalekonomen Jacob Lundberg som redogör självfinansieringsgraden för olika skattesänkningar, det vill säga om staten skulle förlora eller rentav vinna på en viss skattesänkning.

Enligt Lundberg skulle det vara en vinstaffär för staten att avskaffa både värnskatten och den statliga inkomstskatten. Självfinansieringsgraden för förstnämnda uppskattas till 167 procent och för sistnämnda till 102 procent.

Det offentliga skulle alltså sannolikt kunna få mer resurser att lägga på välfärden om skatterna på de högsta arbetsinkomsterna sänktes. På köpet skulle människors frihet öka när de fick behålla mer av sin inkomst i egen ficka. Hör och häpna Stefan Löfven.