Emma Jaenson: Helt rätt att ifrågasätta enprocentsmålet
“Biståndet är i dag ett större utgiftsområde för staten än Polismyndigheten, assistansersättningen eller universitet och högskolor”, enligt Moderaterna. I år ska drygt 50 miljarder kronor gå till bistånd. Moderaterna vill nu slopa enprocentsmålet.
Biståndet bör fokusera mer på “kvalitet i stället för kvantitet” och skattepengarna som föreslås gå till biståndet bör ställas i kontrast till andra behov i Sverige. M:s ekonomisk-politiska talesperson Elisabeth Svantesson föreslår i stället en fyraårig biståndsram, precis den ordning som gäller för försvaret eller forskningen: “Sverige har stora behov. Vi behöver korta vårdköerna, se till att kommunerna får mer resurser och stärka polisen och rättsväsendet” (SVT den 5 september). Biståndsramen föreslås ligga på 170 miljarder kronor under åren 2021-2024 vilket är en sänkning med 16 miljarder kronor. ”Allt handlar om att prioritera” påpekar Svantesson.
Problemet med enprocentsmålet är dels att pengar inte spenderas utifrån behovet i andra länder, utan från hur vår egen ekonomi ser ut. Mängden bistånd kan således se mycket olika ut från ett år till ett annat. Dels är dessutom svenskt bistånd en oöverskådlig röra av pengar till FN, till ideella organisationer, till humanitära insatser, till EU, till bilateralt bistånd till 36 länder och till regionalt samarbete i Afrika, Asien, Nordafrika, Europa och Mellanöstern.
Men frågan vi alltid bör ställa oss när det kommer till bistånd (och till skattepengar) är om det genererar positiva resultat. I det sammanhanget är det orimligt med ett utgiftsmål. Antalet kronor vi lägger på något avgör inte om det fungerar. Bidrar svenskt bistånd till minskad fattigdom och mer välstånd? I enskilda fall, visst. Men som helhet? Vi vet inte om pengarna vi lägger på bistånd gör någon större långsiktig skillnad i mottagarländerna. Sverige – och framför allt Miljöpartiet – tycks lida av en utgiftssjuka. De pengar som gästarbetare i rikare länder skickar till sina familjer i utvecklingsländer gick om det globala biståndet redan i mitten av 90-talet. Utländska direktinvesteringar står för en mycket större del av pengaflödet till utvecklingsländer än biståndet gör (Global utmaning, 2014). Och när det kommer till det biståndets effektivitet finns det som bekant delade meningar.
Ambassadören Lars Anell som under 2017 fick det statliga uppdraget att se över enprocentsmålet konstaterade att “Enligt min mening kan man inte ha ett utgiftsmål där man betalar ut pengar oberoende av vad som sker. Jag anser att det är feltänkt” (SVT den 27 juli). Och förra året rapporterades att biståndsbeloppet är för stort för att det ska vara hanterbart. Biståndsexperten Bo Göransson påpekade att vi i dag “saknar administrativ kapacitet att hantera de enorma beloppen” (SVT den 27 juni).
Ännu märkligare är resonemanget att det är nedskärningar som ska motiveras. Nej, det är utgifterna som ska motiveras. Varför ska vi betala 50 miljarder kronor varje år i bistånd? Faktum är: väljer vi att lägga pengar på bistånd är det annat som prioriteras bort. Våra skattepengar är ingen outsinlig resurs. Att därför införa en fyraårig ram är högst rimligt.
