Anders Gustafsson: Har någon frågat barnen om de vill gå på dragshow?

I söndagens Agenda drabbade Jimmie Åkesson och Märta Stenevi samman i frågan. Hela debatten urartade snabbt. Jimmie tyckte inte dragqueens hör hemma på sagostunder för barn. Märta tyckte inte att nazister skulle läsa sagor för barn – men dragqueens.

Den brännande frågan är huruvida politiker ska få lägga sig i det kulturutbud som det offentliga finansierar eller står som avsändare för.

Det är en viktig fråga – och inte alldeles lätt. De miljöpartister som är jättearga över att sverigedemokrater är arga är själva angelägna om att kulturen ska genomsyras av normkritik, jämlikhet, jämställdhet, intersektionalitet och allt vad det heter. Till syvende och sidst har nog alla en gräns för vad de anser att det offentligas pengar ska gå till när det gäller kultur.

Sistnämnda blev tydligt när DN intervjuade Maria Dahlberg (S), kulturnämndens ordförande i Kalmar, om hennes syn på normkritiska sagostunder på stadsbiblioteket och kraven på att det skulle ställas in. Då menade den socialdemokratiska ordföranden att sagostunden var helt i sin ordning – eftersom politikerna skrivit in att biblioteken ska jobba med mångfaldsfrågor. Invändningarna mot SD:s krav på att stoppa sagostunden var alltså formalistiska. Ville de stoppa dessa var den korrekta vägen att gå via ändringar i biblioteksplanen, menade hon. Och medgav hon, hon skulle själv kunna tänka sig att stoppa ett evenemang ”om det går emot målen” (DN den 27 november 2022).

Men låt oss för en stund lägga den principiella frågan åt sidan.

Samtidigt som dragqueens-läser-sagor-för-barn-debatten rasar vidare så kommer ideligen dystra uppgifter om barns och ungas läsvanor och läskunnighet.

En rapport från Lärarstiftelsen, som kom förra året, visar att bara 39 procent av landets skolelever har tillgång till ett bemannat skolbibliotek.

Tidningen Vi lärare rapporterade förra året att läsningen i svensk skola minskar drastiskt. Hälften av eleverna i årskurs nio läser inte ens en sida sammanhängande facklitteratur på papper eller skärm en vanlig skoldag, 2007 var motsvarande siffra 33 procent. Och 87 procent av ­niorna läser mindre än en sida skönlitteratur en vanlig skoldag, jämfört med 62 procent 2007 (Vi lärare den 17 oktober 2022).

I Statens medieråds rapport om ungas medievanor framkommer bland annat att den dagliga läsningen generellt sjunker ju äldre barnen är och sedan 2012 har läsandet minskat från år till år. Även andelen barn som anger att de aldrig läser har ökat sedan 2012.

Det talas, med fog, om en läskris bland barn och unga. Det är oroande. För ingenting är så fundamentalt för ett demokratiskt samhälle att medborgarna kan ta till sig information och förmedla sig. Samma sak gäller den individuella friheten. Hur ser framtidsutsikterna ut för den som inte kan läsa och skriva? Inte så bra.

Att väcka intresset bland barn och unga för läsning och böcker är en uppgift som fler måste engagera sig mer i: politiker, föräldrar, lärare – och, inte minst, bokens tempel: biblioteken.

Och det är i just ljuset av detta som frågan om dragqueens på biblioteken borde diskuteras. Bidrar dessa sagostunder till att öka intresset för böcker och läsning bland barn? Eller förvandlar de en sagostund för barn till ett slagfält för vuxna i det pågående kulturkriget?

Det är sorgligt att en av vår samtids viktigaste frågor, hur vi etablerar en läskultur bland våra unga och lägger grunden för ett livslångt lärande, individuell frihet och ett demokratiskt samhälle, reduceras till en fråga om vuxnas rättigheter på biblioteken.