GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Carl-Vincent Reimers: Hans klantighet blev hans fall

Dokumentären om Håkan Juholt är en studie i mänsklig psykologi. När man själv misslyckas är det alltid lättare att skylla på något annat än sig själv.
Håkan Juholt kan inte erkänna sina egna misstag.
Håkan Juholt kan inte erkänna sina egna misstag.
Foto: Stina Stjernkvist/TT
Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Blekinge Läns Tidning politiska etikett är oberoende liberal.

Varför fick egentligen Håkan Juholt avgå? Tom Alandhs dokumentär för SVT, som man trodde skulle besvara denna fråga, väcker i stället allt fler frågor. I dokumentären fixar Juholt sillamackor, lägger ut texten om sin kärlek till isterband och lyssnar på Elvis.

Men här finns också en lektion i mänsklig psykologi när Juholt lägger ut texten om sitt nederlag. Han säger det inte rakt ut, men mellan raderna kan man utläsa att Juholt lägger skulden på ett maktkorrumperat etablissemang som är allergiskt mot Jutolts burdusa men småländskt kärleksfulla folklighet.

"När ödet inte går ens väg är det nästan oemotståndligt att lägga skulden för detta på något annat än sig själv."

Det blir inte minst tydligt när Juholt börjar orera om ”klegget i Stockholm” och de kindpussande PR-konsulterna, som inte stödjer samma partier men som i allt väsentligt håller ihop. "Den ordningen får ingen smålänning utmana”, konstaterar Juholt.

Jag säger inte att Juholt har fel i sin beskrivning av maktetablissemangets Stockholm. I allt väsentligt har han rätt. Men, det är ett monstruöst stort kliv att gå från en sådan analys till att lägga skulden på detta för sina egna laster. Det blir också smått absurt när denna maktkritiska diagnos basuneras ut från på det svenska ambassadörsresidenset i Reykjavík.

Ur det avseendet är Stig-Björn Ljunggren något på spåren som på Sydöstrans ledarsida ger några reflektioner kring varför Juholt tvingades avgå. Det kan sammanfattas såhär: han var för dålig. Framförallt visade Juholt ingen ansats till att lära av sina misstag, en bra bit efter smekmånaden tagit slut i den mediala offentligheten. När han dessutom ljög för partiets egna Verkställande utskott blev det droppen.

Alandhs dokumentär blir på så sätt en ypperlig studie i mänsklig psykologi. När ödet inte går ens väg är det nästan oemotståndligt att lägga skulden för detta på något annat än sig själv. Då är det frestande att se sitt kön, sin dialekt, sin sociala bakgrund, eller sin hudfärg eller något annat som inte har med kompetensen att göra som skälet till att man blev ratad.

Det finns politiska rörelser till både höger och vänster som bygger hela sitt existensberättigande på denna högst mänskliga känsla. I boken Hillbilly elegy (2016) skriver J.D. Vance när han berättade för sin morfar att han kommit in på en prestigefylld universitetsutbildning och fick till svar en fråga ”om han hade ljugit att han var svart eller liberal”. I den Trump-vurmande, vita arbetarklassen i Mellanvänstern där Vance växte upp är känslan i dag att vara missgynnad så stark att man tror att universiteten systematiskt diskriminerar vita ur antagningsprocesserna.

Är det något Juholt visar är det att till och med UD:s högsta diplomater kan bära på en sådan övertygelse.

Läs mer