Blekinge Läns Tidning logo
  1. Avdelningar
  2. Orter
  3. Sport
  4. E-tidning
  1. Tjänster
  2. Annonsera
  3. Tipsa oss!
  4. Kundcenter

Innehåll A-Ö

Annons

Håll igen med bonusarna

Stora bonusar i tjänstemannastyrda börsbolag ger en bild av girighet som riskerar att spilla över på resten av näringslivet.
Ledare • Publicerad 29 mars 2021 • Uppdaterad 5 april 2021
Detta är en ledarartikel som uttrycker Blekinge Läns Tidnings politiska linje. Tidningens politiska etikett är oberoende liberal.
Börje Ekholm, Ericssons vd, har fått god bonus.
Börje Ekholm, Ericssons vd, har fått god bonus.Foto: Fredrik Sandberg/TT

Fast lön på 17,7 miljoner kronor. Pensionsavsättning på 9,1 miljoner kronor. Det är förra årets skörd för Ericsson-vd:n Börje Ekholm. Om man inte räknar bonusprogrammen som föll ut 2020. De summerade till 78,4 miljoner kronor, enligt Ericssons årsredovisning. Ekholms totala ersättning blev därmed 106 miljoner kronor för 2020. 2019 var ett något magrare år för Ekholm, med totalt 97,5 miljoner kronor i ersättning. Särskilt mycket återfaller inte mycket av det i svenska skattepengar då Ekholm är bosatt i USA.

Dessa gigantiska ersättningar är ett resultat av de så kallade incitamentsprogram som tilldelats ledning under de år när Ericssons situation var besvärligare. Börje Ekholm tillträdde i januari 2017 och sedan dess har aktiekursen mer än fördubblats. Sådant syns i bonuskuvertet.

Annons

Nu får väl ägarna lägga upp vilka bonusprogram de vill? Naturligtvis. Vilka är då ägarna? I röster räknat är Investor största ägare, därefter Industrivärden i kraft av att de äger många A-aktier. Men en mängd bolag som förvaltar svenskars privatsparande och pensioner, som Swedbank Robur, AMF och Afa försäkring ingår bland storägarna av B-aktier. I Investor är i sin tur också en mängd pensionsbolag storägare, även om Wallenbergstiftelsen också här kontrollerar betydligt fler röster. Industrivärden domineras i sin tur av Fredrik Lundberg med fastighets- och investmentbolaget L E Lundberg, Handelsbankens pensionsstiftelser och ett antal fondbolag.

Det är i sig en illustration av hur ägandet ser ut i svenska börsnoterade storbolag. De röststarka A-aktierna är en speciell historia, men har det goda med sig att det blir lättare att behålla kontrollen i Sverige och skapa ett skydd mot att fler svenska klassiska industribolag övergår i kinesiskt ägande – med allt vad det betyder av indirekt beroende av Kommunistpartiet.

Men det breda svenska ägandet borde medföra att styrelser och de röststarka på bolagsstämmorna är mer omvärldskänsliga för hur bonusprogram med extrema utfall på personnivå uppfattas av vanliga sparare och blivande eller varande pensionärer i Sverige. Man kan med fog undra hur många av de små aktieägarna eller pensionsbolagens företrädare som förstod innebörden av de incitamentsprogram som en gång beslutades på bolagsstämmor.

En sak är att skapa incitament, morötter åt de ledande tjänstemännen, en helt annan att bonusen blir astronomisk och många gånger större än den redan generösa årslönen för en ledande tjänsteman, som en vd i ett börsbolag trots allt är. Att en vd investerar egna pengar i bolaget är också något annat än dessa generösa ersättningsprogram som varit svåra att följa i årsredovisningarna. Att det syns tydligare nu är på grund av att reglerna för hur bonus ska redovisas har förändrats efter EU:s nya aktieägarrättsdirektiv (Di 5 mars). Om börsbolagen formulerar ett anställningsavtal som tydligt visar att vd avstår en viss mängd lön mot aktier så är det också ett sätt att tydligare koppla eget risktagande till utfallet.

Risken är att olika saker blandas ihop, att risktagande och ägande i företag jämställs med löner och bonusar till anställda tjänstemän. Det riskerar i förlängningen att skada förtroendet för näringslivet och skada stödet för marknadsekonomin.

Petter BirgerssonSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons