Gudrun Schyman avgår - vi feminister jublar

Ledare Artikeln publicerades
Det är svårt att tävla i att vara mest förtryckt, när majoriteten av både parti och väljarbas består av akademikerkvinnor från innerstaden.
Foto: MAJA SUSLIN / TT
Det är svårt att tävla i att vara mest förtryckt, när majoriteten av både parti och väljarbas består av akademikerkvinnor från innerstaden.

Gudrun Schymans feminism har präglats av identitetspolitik och kulturrelativism. Med hennes avgång från Fi:s partiledarpost går förhoppningsvis en era mot sitt slut.

Gudrun Schyman är på många sätt vår svenska version av Donald Trump - högljudd, dominant och bossig. Hon drar sig inte för att tumma på sanningen och gör dramatiska utspel för att röra upp starka känslor.

Kommer ni exempelvis ihåg när Schyman, under Almedalsveckan, eldade upp 100 000 kronor som ”en manifestation för rättvisa löner mellan kvinnor och män”?

Feministiskt Initiativ (Fi) växte otroligt inför valet 2014. Schyman åkte runt på ”Homepartyn” och piskade upp publiken med tal om patriarkala orättvisor. Då hade Fi medvind. Partiet landade på drygt tre procent. I årets val fick de 0,46 procent. Många Fi-väljare hade sakta sett sitt parti tyna bort, och valde i stället att lägga sin röst på Vänsterpartiet. Nu ska Schyman avgå som partiledare.

Inte helt oväntat, var det den identitetspolitik som partiet förespråkade, som bidrog till att vittra sönder partiet inifrån. Det är helt enkelt svårt att tävla i att vara mest förtryckt, när majoriteten av både parti och väljarbas består av akademikerkvinnor från innerstaden. När Fi sedan, som en naturlig följd av sin identitetspolitik, började sätta hudfärg före kompetens i valen till riksdagslistan, var kraschen mot botten given.

Gudrun Schyman är en pusselbit i en period av det svenska samhället som präglats av identitetspolitik och postmodernism. Hennes feminism handlar om normkritik och identitetspolitik. Allt är relativt, sanning finns inte, utan kan bara förstås utifrån sin specifika kulturella kontext.

Under en tid när det verkligen behövdes starka röster för jämställdhet menade Schyman att ”Samma normer, samma strukturer och samma mönster finns i såväl talibanernas Afghanistan som i Sverige.”

Och i stället för att stå upp för de mest förtryckta kvinnorna i samhället, förringande hon och hennes parti hedersvåldet. Arbetet mot hedersförtryck har inte gått att förena med den ”antirasistiska” kamp som Fi samtidigt bedrivit. När Liberalerna i Stockholm ville mäta hedersförtrycket, svarade Fi med att räkna hur många gånger ordet ”jämställdhet” nämns i budgeten.

Fi har förespråkat könssegregerade badtider för pojkar och flickor - vilket naturligtvis är helt oförenligt med en grundläggande tanke om kvinnors rätt att röra sig fritt i det offentliga rummet.

Fi vill se färre poliser, för de ”tror på rättvisa framför repression”. De vill se ett obefintligt försvar, och lutar sig i stället mot initiativ som ”Killmiddag” för att få män att prata känslor och skadliga normer för att minska antalet våldtäkter.

Det är en sorg att Gudrun Schymans elitistiska och förtryckande feminism har satt så mycket av tonen i de senaste årens jämställdhetsdebatt. Fi har aldrig varit ett feministiskt parti. Men att de har varit så duktiga på erövra feminist-begreppet, har gjort att andra jämställdhetsförespråkare har skruvat på sig inför tanken att titulera sig som feminist.

Schymans avgång är förhoppningsvis ett tecken på att en era av relativiserande identitetsfeminism är på väg att gå i graven. Låt oss riktiga feminister jubla över det.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Blekinge Läns Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.