Ola Tedin: Grönt stål kan bli ekonomiskt svart hål
Statliga LKAB:s och börsnoterade SSAB:s planer på tillverkning av fossilfritt stål kräver ström motsvarande hela Finlands produktion och kapital motsvarande en tredjedel av Sveriges statsbudget. Med tanke på de allvarliga brister som uppmärksammats i projektet finns det all anledning att tänka igenom planerna.
Är det klokt av statliga gruvbolaget LKAB och tillika statligt majoritetsägda SSAB att genomföra det projekt för fossilfri stålframställning som ser ut att bli den största industrisatsningen i Sverige någonsin? Sverige har visserligen förbundit sig att bli klimatneutralt till år 2045 och eftersom järn- och stålframställning står för omkring 8 procent av människans alla koldioxdutsläpp blir tillverkning av helt fossilfritt stål ett rejält kliv mot det målet.
Idén med fossilfritt tillverkat stål, bland annat med hjälp av vätgas framställd via klimatvänlig vindkraft, låter ju bra. Kanske till och med för bra för att vara riktigt sann.
Åtminstone om man lyssnar på nationalekonomen och förre KTH-professorn Magnus Henrekson. Han har allvarliga invändningar mot att gruvbolagen verkar vilja lägga alla ägg i samma korg och därmed eventuellt bli ifrånsprungna av utvecklingen. Tillsammans med Skandinaviska policyinstitutet, en tankesmedja knuten till Sydsvenska Handelskammaren, har Magnus Henrekson och nationalekonomen David Sundén skrivit rapporten “Från brunt till grönt, en bedömning av satsningarna på fossilfritt stål i Norrland utifrån ett teknik- och marknadsperspektiv.”
Rapporten kritiserar den nya tekniken på ett flertal centrala punkter: Bygget av ett stort antal kapitalintensiva anläggningar i en skala som aldrig tidigare genomförts och med en teknik som ännu inte prövats kommersiellt eller industriellt.
Utbyggnad av vätgastillverkning i en skala som aldrig tidigare genomförts som ännu inte är teknisk möjlig. Uppförande av vätgaslager i en skala som ännu aldrig genomförts.
Därutöver påpekar författarna att satsningen behöver stor tillgång till elektricitet i en tid när Sverige dras med stora obalanser i produktionen och distributionen av ström.
Satsningen blir den största som svensk industri gjort någonsin – slutnotan beräknas ligga runt 400 miljarder kronor. Det motsvarar en tredjedel av statsbudgeten.
Rimligtvis borde en satsning av en sådan storlek grunda sig på väl beprövade metoder och tekniker. Men som kritikerna påpekat bygger hela tanken på det fossilfria vätgasproducerade stålet på nya och hittills oprövade metoder och därtill i en massiv skala. Utöver detta konstaterar man även att utvecklingen i stålbranschen globalt är på väg bort från sina fossilintensivaste delar och att vätgassatsningen därmed blir mindre nödvändig och gör att LKAB och SSAB låser fast sig vid en produktionsmetod som riskerar att bli förlegad.
Stålproduktion utan koldioxidutsläpp vore ett stort steg mot minskade globala utsläpp. Men en ensidig satsning på en dyr och oprövad teknik som kräver enorma mängder el samtidigt som utvecklingen ändå går mot lägre klimatpåverkan verkar inte riktigt genomtänkt.
