Folkvalda ska inte fara omkring som yra höns

Men tyvärr har Blekinges interna angelägenheter nått riksplanet vid åtminstone ett par tillfällen under detta år. Sverigedemokraternas göranden och låtanden i Sölvesborg är ett exempel. Turerna kring Louise Erixon har gått många varv på riksplanet: debatt i samhällsprogrammet Studio Ett häromveckan. Podden Dagens Eko (Sveriges Radio) tillägnar ett helt avsnitt på 20 minuter åt ”Sverigedemokraternas skyltfönster”, 30 augusti. Jimmie Åkesson fick efter sitt sommartal under den gångna helgen frågor om vad det egentligen är som händer på hans hemort. Ja, vi är många som undrar.

Sedan har vi hela debaclet i Ronneby, vilket valsat ända upp till Moderaternas högsta instanser. Händelserna i kommunen under våren har knappast bidragit till en attraktiv bild vare sig av den lokala demokratin eller av orten som sådan. Ronneby kommun hade sannerligen behövt något annat.

Politiken, speciellt lokalpolitiken, lider av att för få människor engagerar sig - ett ämne vi har ägnat ett antal ledare åt under våren. De som faktiskt engagerar sig väljer inte sällan att hoppa av. Det sker både inom regionerna och i kommunerna. I Sölvesborg är avhoppen väldig många. Enligt Sydöstran har 20 procent av politikerna i kommunen lämnat alla eller några av sina uppdrag.

Politisk demokrati måste bygga på en viss förutsägbarhet. Folkvalda är tänkta att uppbära åtminstone något förtroende hos allmänheten och debatten ska handla om sakargument och sakfrågor. Åsikter ska brytas mot varandra, och sedan ska votering verkställas.

Politik ska däremot inte handla om diverse folkvalda som far omkring som yra höns och orsakar smärre jordbävningar varthelst de går. Det är inte underligt att människor tar avstånd från den typen av ”politisk debatt” där personkonflikten alltid har en märklig tendens att hamna i centrum.

Förutom att politiken riskerar att bli en enda lång och väldigt tröttsam realitysåpa, är risken uppenbar: Att den demokratiska kulturen och traditionen, vilken borde handla om att inviga nya generationer i hantverket (för det är ett hantverk att ha hand om ett avancerat politiskt möte) försvagas till förmån för klafsiga personstrider.

Det finns ett känt ordspråk som säger: en generation bygger upp, en förvaltar och en raserar. Det förefaller som om somliga av den nya generationens politiker har tappat självdistansen och inte förstår att det är ämbetet och posten som är det viktiga, inte de själva.

Det är självcentrerat och bedrövligt för demokratin.