Regissören Mikael Marcimain har berättat att det inte gick att göra inspelningen i dagens Stockholm eftersom det var omöjligt att stänga av trafiken på Hornsgatan. Och för att så mycket har förändrats i stadsbilden på dessa decennier.

Därför vände sig filmteamet till låglöneländerna i Östeuropa där ett stort antal filminspelningar har ägt rum på senare år. I Vilnius hittade man inte bara en centralt belägen och övergiven sportarena från Sovjettiden där Hornsgatan 29 C kunde byggas från grunden – man hittade också bakgator som liknar 70-talets Stockholm, gator som inte längre existerar i Stockholm.

Teamet mötte också en professionalism som var väl i nivå med vad de kunde få i Sverige – men för ett betydligt lägre pris.

När jag träffade producenten under en rundvandring inne i den uppbyggda lägenheten förra hösten berättade han att samarbetet fungerat väldigt väl, att deras samarbetspartners varit snabba, pålitliga och idérika.

Och han slog han fast att filmteamet tack vare de låga kostnaderna kunde hålla en "Hollywood-nivå” på rekvisita och detaljer, något som hade varit ekonomiskt omöjligt om alla inspelningar hade gjorts i Sverige.

Litauerna byggde rentav upp en stump av Hornsgatan utanför sporthallen, en vägstump som jag passerade varje gång jag körde till mataffären – för att en dag upptäcka att den plötsligt demonterats då inspelningsdagarna var slut.

Man kan konstatera att det just nu råder ett gyllene läge att spela in film i Öst- och Centraleuropa.

Inte för tidigt, men inte heller för sent. För femton år sedan var det tekniska kunnandet inte lika högt som idag – om femton år kommer inte lönerna var lika låga som de är idag.

Det är nu som gäller.

Vissa av länderna i regionen har redan börjat få löner som närmar sig dem i Västeuropa, vilket gör läget särskilt gynnsamt i just de baltiska länderna där löneutvecklingen inte varit lika snabb.

Den växande konkurrensen mellan länderna kommer förvisso att hålla nere kostnaderna ett bra tag till. I år införde litauerna skattelättnader för utländska filmproduktioner, en typ av lättnader som deras konkurrenter haft en längre tid.

Litauen har varit värd för i snitt ett par stora filminspelningar per år under 2000-talet – men tack vare skattelättnaderna har man hittills i år fått rekordhöga nitton ansökningar från norska, finska, tyska, italienska och spanska filmbolag.

Det nybildade statliga filminstitutet jublar.

Att arbetskraften är billig här i landet fick jag personligen erfara då jag anställdes under inspelningarna i Vilnius.

Jag spelar bartendern som serverar Guiness till Wilhelm Sterner och Henry Morgan i scenen då Sterner avslöjar att han känner till Henrys förhållande med Maud.

Jag fick 500 kronor för åtta timmars arbete.