Eurovisionen har blivit en scen att erövra och behärska

Ledare Artikeln publicerades
En hett åtrådd trofé.
Foto:Scanpix
En hett åtrådd trofé.

Mitt i den kaosartade debatten om Europas gemensamma framtid (och om det finns någon sådan) har den återkommande frågan varit: Hur ska man kunna skapa en större medvetenhet av något som är så brokigt? Eurovision Song Contest, ESC, har i detta blivit en maktfaktor – och i samma stund förvandlats till något annat.

Visserligen har engelskan tagit över som vår tids latin, vårt lingua franca att talas mellan människor av olika modersmål, men gemensamma språkområden har vi ju inte särskilt många av i Europa. Vilket gör att den politiska debatten sällan kan föras över våra nationsgränser.

Politiken har försökt trumma fram mediaprojekt för att EU ska få en gemensam nyhetsplattform. Tv-kanalen Euronews med säte i Lyon Frankrike, är ett exempel på detta. Den startades 1993 genom ett beslut av EBU och är en samsatsning av ett antal olika statliga tv-kanaler i Europa. Men hur många känner till Euronews?

EBU är mer känt för en annan sak - Eurovision Song Contest.

    En gång hörde jag ett föredag av den eminenta Rysslandskännaren Gudrun Persson. Hon talade på temat 'varför Sovjet föll'.

    Svaret? Upprustning, matköer, brist på dasspapper? Nej. Tristess.

    Det där svaret borrade sig in i mig.

    Den västerländska popkulturen som läckte in bakom järnridån gav brottstycken och bilder av en helt annan verklighet på andra sidan muren. Den förde med sig "soft power" (mjukt makt) som i längden var långt starkare än någon hård makt i världen.

    Den fick nämligen människor att längta.

    Östblocket hade för all del sin egen Eurovision-tävling: Sopotfestivalen. Herreys tävlade i den, och vann, signifikant nog. De räknas som några av de tidigaste västerländska artisterna som turnerade i Sovjet. Det fanns LP-skivor med Herreys, tryckta för det ryska språkområdet. (Sovjetpolitrukerna retade sig uppenbarligen mindre på dem än somliga personer i Sverige.)

    Under tiden som det politiska EU grundligt har tagit död på sin egen "soft power" genom ekonomisk och humanitär kris, så har Eurovisionen, denna fortfarande i vissa kretsar så föraktade tävling, vuxit fram som en maktfaktor.

    Fler länder än någonsin tävlar. Fler länder lägger verklig prestige i att vinna.

    Men i samma stund som denna nya arena har blivit viktig, har den också förvandlats, bokstavligen talat till en scen att erövra och behärska.

    Vi såg det till exempel i fallet Azerbajdzjan, 2012. Vi ser det definitivt inför helgens tävling, där Ryssland gärna vill ta hem den åtråvärda trofén. Man kan tänka sig att trollen i fabrikerna i Petersburg skulle slå dubbla knutar på alla sina svansar.

    Andra vill gärna tala om vad de tycker om Ryssland genom att bua åt landets artister, vilket förstås är orättvist.

    Det är också ett sätt att försöka behärska tävlingen och dess arena.

    ESC har hamnat i samma fälla som de största sportevenemangen: Vad man än gör och vilka symboler som än tillåts eller förbjuds i publiken, kan det tolkas politiskt. EBU har att gå en allt smalare balansgång i ett politiskt spänningsfält som ständigt ökar.

    Men det är, som sagt, tidens signum.