Emma Jaenson: EU ska inte sätta yttrandefrihetens gräns
Yttrandefriheten – att få uttrycka våra tankar och idéer fritt – är en självklar rättighet som människa. Men just detta tycks ständigt vara under attack.
I EU har det gått så långt att man nu vill göra hat till ett EU-brott. 2021 skrev kommissionen ett förslag som kortfattat inleddes: “Hat är hat och ingen ska behöva stå ut med det”. Där argumenteras för att EU bör göra hat till ett EU-brott, bland andra allvarliga brott som kräver EU-reglering, som exempelvis terrorism och människohandel. Att uttrycka sig kränkande anses alltså så allvarligt, att det ska hamna i samma kategori som att smuggla fattiga kvinnor över landsgränser för att sälja till sexhandeln.
EU-parlamentarikern Alice Bah Kuhnke (MP) har påpekat att “Situationen är ytterst allvarlig! Vi vet att hat leder till våld och död.”
Givetvis bör man försöka undvika att säga sådant som kan såra andra. Men man bör också fundera över konsekvenserna av att inskränka yttrandefriheten.
En av de som har skrivit mycket i frågan (och även andra frågor som rör yttrandefrihet) är debattören Henrik Alexandersson. Han påpekar exempelvis problemet med att införa hatbrottslagstiftning på EU-nivå, samtidigt som det inte är definierat vad som ska räknas som hat. I en resolution från EU-parlamentet står exempelvis att det som ska definieras som hat “must not be limited only to certain grounds or motivations”. Vad betyder det? Vad är det vi inte ska tillåtas yttra? Och varför ska EU lägga sig i det?
Problemet med hatbrottslagstiftning är just det: upplevelsen av hat tenderar att vara subjektiv. Vad som uppfattas som hat av en person, kan uppfattas som legitim kritik av en annan. Ett exempel i närtid var de 74 författarna och journalisterna som i en debattartikel i DN krävde mer åtgärder mot hat och hot, bland annat eftersom 70 procent av alla journalister har upplevt hat i form av en “förolämpning”. Men när blev förolämpning hat?
Ytterligare exempel på hur människor skiljer sig i uppfattningen av vad som är kränkande kunde man höra under seminariet “Samerna. Privilegierad minoritet eller utsatt urfolk?” under förra veckans Bokmässa i Göteborg. En person som lyssnat till debatten beskrev den som “ett slag i magen” och att folk lämnade i gråt. Kvartals kulturredaktör Ola Wong, som deltog i seminariet, beskrev debatten som ett “civiliserat samtal”. Peter Wennblad på SvD:s ledarsida påpekade: “Jag har väldigt svårt att förstå hur en normal diskussion kan uppfattas som kränkande eller hotfull.”
Mer än något visar detta betydelsen av att alla samtal måste tillåtas. Det som upplevs som mest kränkande är ofta när den egna världsbilden motbevisas. Och det måste ju vara tillåtet?
”Yttrandefriheten är i grund och botten en lag som ska säkerställa att vi medborgare har skydd mot staten.”
Men framför allt är hat-lagstiftningar en skadlig inskränkning av yttrandefriheten. Yttrandefriheten är i grund och botten en lag som ska säkerställa att vi medborgare har skydd mot staten. Vi har rätt att vädra konträra åsikter. Åsikter som inte går i linje med maktens ska få yttras utan hot om straff. Yttrandefriheten är inte till för att skydda det som är helt säkert att säga, utan för att garantera att även de åsikter som är utanför normen får uttryckas. Får man bara säga sådant som ingen blir kränkt av, vad är då poängen med att ha en yttrandefrihetslagstiftning över huvud taget?
Även om det ofta låter så, är det inte primärt kränkningar och förolämpningar som hotar demokratin i dag. Ett mycket större hot mot oss som medborgare är om yttrandefriheten tillåts inskränkas på de kränktas villkor.
