Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

EU:s minimilöner har gjort alla till fackpampar

Debatten om EU:s sociala pelare präglas av en fundamentalistisk syn på den svenska modellen. Men på lång sikt kan lagstadgade minimilöner öka sociala rättigheter för den enskilde på bekostnad av fackens dominans.
Europeiska minimilöner stärker den enskildes rättigheter på bekostnad av fackens maktmonopol. Det borde välkomnas av frihetliga krafter.
Europeiska minimilöner stärker den enskildes rättigheter på bekostnad av fackens maktmonopol. Det borde välkomnas av frihetliga krafter.
Foto: Fredrik Sandberg/TT
Detta är en ledarartikel som uttrycker Blekinge Läns Tidnings politiska linje. Tidningens politiska etikett är oberoende liberal.

Svensk politik tenderar att vara förutsägbar, men släng in ”EU” och ett ordnat partilandskap förbyts i total kakafoni. Ett exempel är Europeiska kommissionens förslag till direktiv för minimilöner som Europaparlamentet nyligen presenterade sin syn på.

Förslaget har fått alla parter på den svenska arbetsmarknaden att se rött. ”Redan innan var det illa, nu är det katastrof”, dundrade LO:s vice ordförande Therese Guovelin till TT. Svensk Näringsliv har stämt in i klagosången: ”Vår bedömning är att makten över arbetsmarknaden riskerar att bli europeisk på sikt”. Det är en formulering som förtäljer sanningen bakom kritiken av EU-förslaget.

"Desto märkligare är att Moderaterna och Kristdemokraterna, jämte en hel drös av liberala ledarsidor, har tagit fackpamparnas sida."

Ja, kommissionens förslag innebär att EU får ett finger med i spelet vad gäller grundläggande krav på arbetsmarknaden, men det innebär knappast den svenska modellens undergång. Här skulle exempelvis vår höga grad av anslutning till kollektivavtal göra att reglerna om lagstadgade minimilöner inte gäller. Däremot skulle enskilda löntagares rättigheter stärkas på bekostnad av de allsmäktiga facken.

Vad detta i stället verkar handla om är att den svenska arbetsmarknadens parter är rädda för att tappa maktmonopolet över svensk arbetsmarknad. Men ur liberal synvinkel är det svårt att se varför en korporativistisk modell där fackförbund avgör hur mycket lön någon ska ha ska vara bättre än lagstadgade minimilöner där enskilda kan få sin sak prövad under lagarna.

När Lagen om anställningsskydd som infördes på 1970-talet innebar det ett politiskt ingrepp i partsmodellen, men knappast att den svenska modellen raserades.

Att den svenska arbetsmarknadens parter skyddar sin i sekellånga monopolsituation över villkoren på svensk arbetsmarknad är förståeligt. Desto märkligare är att Moderaterna och Kristdemokraterna, jämte en hel drös av liberala ledarsidor, har tagit fackpamparnas sida.

I Svenska Dagbladet poängterar ledarkrönikören Fredrik Johansson Socialdemokraternas aningslöshet, när man alldeles för sent insåg att deras eget tillskyndande av den sociala pelaren faktiskt skulle komma att påverka svensk arbetsmarknad. Man undrar när polletten trillade ner hos Löfven att EU är en politisk union där Sverige utgör en del, inte en studiecirkel där deltagarna tacksamt lyssnar när vi berättar att in ”In Sweden, we have a system”.

Att Löven riskerar att få stå i skamvrån på nästa LO-kongress borde däremot inte för den skull innebära att borgerliga partier också ska välja den vägen. Här gäller det att se något längre än till nästa val.

Som Annika Ström Melin påpekar i Dagens Nyheter måste vi förstå varför förslaget om minimilöner ens läggs fram. Runt om i EU upplever man de negativa konsekvenserna av vad en i huvudsak gynnsam utveckling med en fri, europeisk marknad för med sig. Det fria utbytet av varor, tjänster och arbetskraft inom EU sätter nationella arbetsmarknader under press. Då är det också rimligt med någon typ av socialt skydd på EU-nivå för enskilda.

På lång sikt kan detta innebära stärkt uppslutning kring friheterna på den inre marknaden. Inte minst i de Syd- och Östeuropa, där människor varje dag utnyttjas under vedervärdiga villkor. Det gynnar på sikt såväl svenska företag, liksom svenska löntagare, att komma åt denna skamfläck på EU-flaggan.

Läs mer