Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

En socialistisk teaterpjäs som överlevt sig själv

Första maj är en trött, meningslös maktdemonstration där de enda entusiasterna är ett gäng ABF-funktionärer. Det är hög tid att flytta den röda dagen till Sveriges verkliga vårfirande: valborg.
Första maj har spelat ut sin roll.
Första maj har spelat ut sin roll.
Foto: Patric Söderström
Detta är en ledarartikel som uttrycker Blekinge Läns Tidnings politiska linje. Tidningens politiska etikett är oberoende liberal.

Snart är det återigen dags för vårens högtidsdag: första maj! Dagen då trötta socialdemokratiska partifunktionärer, motvilligt kliver upp ur sängen, för att gå med i ett demonstrationståg alla låtsas att de fortfarande tror på. Årets upplaga har av demonstrationstågen har pandemin ställt in – och det kan man fortsätta med.

Få har sammanfattat detta pompösa spektakel utan åhörare bättre än Sydöstrans politiske chefredaktör Stig-Björn Ljunggren. I den nyutgivna antologin Samtida röster om konservatism (Svensk Tidskrift, 2020) gör han följande observation: ”Arbetarrörelsens Första maj-firande är ett gott exempel på hur även ursprungligen radikala rörelser kan koagulera kring ritualer och visa prov på en inte speciellt reflekterande form av konservatism, ett reaktionsmönster som håller fast vid en tradition utan annat skäl än att den är en tradition. Ungefär som det finns kändisar som är kända för att vara kända.”

Blekinge Läns Tidnings ledarsida kan bara berömma denna pregnanta analys. Första maj är inget annat än en historisk charad, en teaterpjäs som överlevt sig själv.

"Betydligt mer radikalt än den försuttna socialdemokratins lämmeltåg genom Olofström, Karlshamn och Karlskrona hade i stället varit en frihetlig motdemonstration mot kollektivism, översitteri och företagsfientlighet."

För det första kan en principiell invändning göras: Varför ska en politisk rörelse ha sin egen röda dag? Socialisterna åtnjuter här ett privilegium som ingen annan politisk rörelse har. Pressfriheten är exempelvis ur liberal synvinkel en betydligt mer grundläggande princip vi har att tacka Sveriges frihet och demokrati för än socialismen, med dess dag den 3 maj har sedan inrättandet 1993 ännu inte fått det erkännande den förtjänar.

Samtidigt är det uppenbart att anledningen till första maj är överspelad. Det som en gång motiverade införandet av första maj-demonstrationerna, kravet på 8 timmars arbetsdag, är genomfört och en mängd andra sociala reformer därtill. Vad som nu i stället återstår en en pyspunka där det politiska livsluften, liksom allmänhetens entusiasm, helt har försvunnit.

Lägg därtill att arbetarklassens villkor förändrats. 2019 tjänade en gruvarbetare 32 300 kronor i månaden. Många med en högskoleexamen i bagaget tjänar betydligt sämre än så, men de saknar en ledig drag där de kan skriva ut sin ilska bakom fanor och fanfarer.

Det drar ett löjets skimmer över första maj att demonstrationståget går genom blekingska kommuner där socialdemokratin har haft makten under större delen av de senaste hundra åren. Betydligt mer radikalt än den försuttna socialdemokratins lämmeltåg genom Olofström, Karlshamn och Karlskrona hade i stället varit en frihetlig motdemonstration mot kollektivism, översitteri och företagsfientlighet.

Röda dagar är viktiga, eftersom de signalerar vilka symboler som skapar samhörighet mellan människor. Det kan tyckas märkligt att firandet av en politisk rörelse som majoriteten av svenska folket inte sympatiserar med ska utgöra en sådan dag. Desto större samhörighet finns då att finnas i den levande tradition som faktiskt skapar en folkfest varje år: valborg.

Valborg är inte bara en betydligt äldre tradition än första maj, den förenar också människor över alla partipolitiska och sociala gränser. Från siste april-firandet när magnoliorna slagit ut i det akademiska Lund, till eldarna på de mest avlägsna skärgårdsöar. Den gamla hedniska ritualen har inte bara djupa rötter i den svenska historien utan i hela Nordeuropa, och förenar länderna runt Östersjön.

I en tid när utanförskapet mer definieras av vilket språk du talar och var du kommer ifrån har nationella symboler en viktig roll att spela. Då måste våra röda dagar fokusera på sådana historiska och kulturella symboler som kan förena människor, snarare än politiska ideologier som splittrar.

Läs mer