GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

En säkerhetspolitisk schizofreni utan slut

Sverige har i dag en mängd militära samarbeten med likasinnade länder. Att regeringen ändå håller fast vid den militära alliansfriheten som princip är vilseledande för medborgarna.
Teori och praktik hänger inte ihop för försvarsminister Peter Hultqvist (S).
Teori och praktik hänger inte ihop för försvarsminister Peter Hultqvist (S).
Foto: Henrik Montgomery/TT
Detta är en ledarartikel som uttrycker Blekinge Läns Tidnings politiska linje. Tidningens politiska etikett är oberoende liberal.

Under onsdagen meddelade Försvarsmakten att man satt ett nytt datum för att genomföra den internationella jätteövningen Aurora som i stället för 2020 nu kommer genomföras 2023. ”Tolv nationer skulle delta 2020. Men inför Aurora 23 vi uppe i 15 länder”, berättade övningsledaren Stefan Andersson till Sydöstran.

Aurora är bara ett exempel på de senaste årens allt tätare försvars- och säkerhetspolitiska samarbeten. Redan 2014 undertecknades ett värdlandsavtal med Nato om att Sverige ska kunna ge och ta emot stöd av Nato i händelse av krig eller kris. I dag har detta samarbete gått så långt att amerikanska förband övar på svensk mark, exempelvis med marina övningar i Karlskrona skärgård i höstas. Det nya försvarsbeslutet i höstas att upprätta två nya regementen i Falun och Sollefteå motiveras också av vikten att säkra vägarna för Natohjälp att komma till undsättning västerifrån.

"Men, för att citera Peter Hultqvist: ”Hur mycket man än sminkar en gris så är det en gris” och hur mycket man än kallar Sverige för ”militärt alliansfritt” är vi i dag högst delaktiga i en västlig försvarsallians."

Även på vår sida Atlanten har Sverige också tagit viktiga steg mot ökat försvarssamarbete. Under sommaren 2020 meddelade försvarsminister Peter Hultqvist att man avser underteckna ett värdlandsstödsavtal med Finland för att lättare kunna stödja varandra militärt. I samma artikel slog Hultqvist fast att ”även försvarssamarbetena med Frankrike, Nederländerna, Polen, Storbritannien, Tyskland och USA är viktiga för Sverige”. Samtliga är Nato-länder.

I det förstnämnda landets fall har samarbetet på senare tid blivit konkret, genom att svenska soldater nu deltar i en franskledd insats i Mali i syfte att bekämpa den islamistiska terrorismen.

Parallellt ökar nu EU:s försvarssamarbete, såväl genom att stödja utveckling av försvarsmateriel som att kunna ge militärt stöd till andra. Att EU i praktiken innebär militära åtaganden vid ett väpnat angrepp är dock uppenbart redan i Lissabonfördragets artikel 42 som slår fast: ”Om en medlemsstat skulle utsättas för ett väpnat angrepp på sitt territorium, är de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge den medlemsstaten stöd och bistånd med alla till buds stående medel”.

Trots allt detta fortsätter regeringen envist hävda att Sverige skulle vara militärt alliansfritt, som om Berlinmuren fortfarande stod upp mellan två kärnvapenmakter. ”Den militära alliansfriheten ger Sverige handlingsfrihet att i varje given situation agera på det sätt som bäst gagnar avspänning och en fredlig utveckling samt säkrar Sveriges självständighet i utrikespolitiken”, skrev utrikesminister Ann Linde (S) och försvarsminister Peter Hultqvist (S) på DN debatt i april. Men, för att citera Peter Hultqvist: ”Hur mycket man än sminkar en gris så är det en gris” och hur mycket man än kallar Sverige för ”militärt alliansfritt” är vi i dag högst delaktiga i en västlig försvarsallians.

Visst, Sverige är fortfarande inte Nato-medlem och saknar på så sätt beslutandemakt och formella försvarsgarantier. Det bör åtgärdas, såsom borgerliga partier har hävdat i åratal. Men i alla andra praktiska aspekter är vi en del av Nato:s försvarsplanering, liksom en del av en europeisk försvarsallians genom EU.

Så varför fortsätter regeringen med sitt dubbelspel?

Orsaken kan delvis spåras till det socialdemokratiska partiets oförmåga att internt komma överens om en sammanhängande linje i säkerhetspolitiken. Stegvis har man rört sig bort från kalla krigets neutralitetspolitik, men att fullt ut gå med på ett Nato-medlemskap vore att i praktiken erkänna att S har haft fel i alla dessa år och ge de borgerliga partierna rätt. Där sätter man partiets fåfänga framför säkerhetspolitisk ärlighet gentemot medborgarna.

Men i ett läge där Putinstödda despoter kapar civila flygplan 80 mil från Sveriges gräns kan vi inte längre acceptera denna schizofreni.

Läs mer