En partiledardebatt i fem punkter

För det första är det uppenbart att oppositionen äger problemformuleringen. Både moderatledaren Ulf Kristersson och Kristdemokraternas Ebba Busch Thor fångade i sina inlägg den bland väljarna utbredda känslan av att politiken misslyckats med att hantera grundläggande åtaganden. Det gäller gängkriminalitet och bidragsberoende som går i arv i utanförskapsområden, men också den på senare tid allt mer uppmärksammade frågan om risken för elbrist i delar av landet. Januariregeringen kan bara defensivt förhålla sig till detta. Frågan om elbrist dribblas bort med selektiv statistik och otryggheten reduceras till en fråga om samtalsterapi för politiker i form av “breda uppgörelser”. Det grundläggande skälet till detta är förstås att januaripartierna varken är överens om problembeskrivningen eller lösningarna.

För det andra är Annie Lööf (C) den enda av januaripartiledarna som fullt ur verkar trivas med situationen. Medan statsminister Stefan Löfven (S) försökte undvika regeringens faktiska politik, listade Annie Lööf sakpolitiska framgångar. I princip är januariregeringen så här långt en teknokratregering som genomför C-politik. Det ärliga från Centerpartiets sida vore förstås att ta konsekvenserna av detta och sätta sig i regeringen.

För det tredje har det uppskruvade tonläget kring Sverigedemokraterna försvunnit. Ingen partiledare larmar längre om människosyn eller hot mot den liberala demokratin. I stället debatterades SD:s syn på skyddsombud, värnskatten och kommunernas kompetensförsörjning. Denna förändring i tonläge bäddar för att SD relativt snart kommer att ses som ett okontroversiellt underlag för regeringsbildningar.

För det fjärde kommer det inte att bli roligare. Så här långt kan både Centerpartiet och Liberalerna tala om sakpolitiska framgångar i relation till regeringen. Men mycket snart kommer riksdagens liberala partier att tvingas betala tillbaka i form av att acceptera tydligt socialdemokratisk politik. Redan nu sprider sig oron inom L om vad det kommer att innebära för partiets möjligheter att klara riksdagsspärren i nästa val.

För det femte är en annan regering möjlig. Den riksdagsmajoritet som avsatte Stefan Löfven efter valet i september förra året skulle även kunna ligga till grund för en regeringsbildning. Ebba Busch Thor (KD) hade helt enkelt rätt när hon påpekade att Sverige borde få en annan regering, och det “senast 2022”.