En lovsång till svensk familjepolitik
Efter att ha hamnat i bråk med de ungerska högernationalisterna angående premiärminister Viktor Orbáns nya förslag för att öka barnafödandet i Ungern lade socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S) under torsdagen ut texten om den svenska familjepolitiken i en debattartikel i Aftonbladet (den 21 februari).
Rubriken på Strandhälls debattartikel är ”Lär av Sverige - om fler barn ska födas”. Det är helt korrekt. I jämförelse med många andra europeiska länder har Sverige höga födelsetal.
Och socialförsäkringsministern har också rätt i att en förklaring till detta är den svenska familjepolitiken. En politik, som liberaler och socialdemokrater har slagits för, som innebär att kvinnor inte behöver välja mellan att göra karriär och föda barn, utan genom föräldraförsäkring och utbyggd barnomsorg kan kombinera moderskap med karriär är en framgångssaga. När kvinnor inte behöver välja karriär framför barn, eller tvärtom, väljer de helt enkelt båda.
Detta ska vi vara djupt tacksamma för, på flera plan.
Den svenska familjepolitiken ökar kvinnors frihet och stärker deras oberoende. Att kunna satsa på en karriär och bilda familj och samtidigt fortsätta karriären innebär ökade möjligheter till självförverkligande. En egen inkomst ökar egenmakten både under och efter arbetslivet och beroendet av andra minskar.
Men den svenska familjepolitiken är också bra ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Att Sverige har en skyhög sysselsättningsgrad, den högsta inom EU, förklaras till stor del av att svenska kvinnor deltar i arbetslivet i så hög utsträckning som de gör. Det ökar vårt samlade välstånd och ökar skatteintäkterna till välfärden. Att få ner arbetslösheten – andelen av arbetskraften som står utan arbete – är förvisso mycket viktigt men att hålla sysselsättningsgraden – hur många i arbetsför ålder som arbetar – uppe är ännu viktigare. Det låter sig svårligen göras om en stor del av befolkningen är hemma i stället för på jobbet.
Av dessa anledningar är kraven från Kristdemokraterna om återinfört vårdnadsbidrag liksom kraven från sverigedemokratiska riksdagsledamöter om återinförd sambeskattning (vilken avskaffades 1971) dåligt för så väl jämställdheten, friheten som samhällsekonomin.
Och som sagt, en progressiv familjepolitik som den svenska leder också till att födelsetalen hålls uppe. Det gör att det även i morgon och i övermorgon finns människor i vårt samhälle som kan arbeta och betala in skatt. Länder som oroar sig över sin demografiska utveckling, vilket bland annat Viktor Orbán tycks göra, har all anledning att ta efter progressiva Sverige.
Den svenska familjepolitiken är ett gott prov på hur kollektiva lösningar, som föräldraförsäkring och utbyggd barnomsorg, ökar individens frihet och att det inte råder något motsatsförhållande mellan ett fritt och jämställt samhälle och ett samhälle där människor bildar familj och skaffar barn. Till på köpet stärker det samhällsekonomin och stärker välfärdens finansiering. Ett gott prov på socialliberalism helt enkelt.
