En budget lika modern som Göta kanal

Sverige saknar inte samhällsproblem. I stället för att lösa dem lägger regeringen fram en budget som bara förvaltar ett defekt system som inte pekar någonstans.

Äntligen stod finansministern i talarstolen. Dagen efter att sossarna åkt på ännu ett bakslag – denna gång i kyrkovalet – var det dags för Magdalena Andersson att lägga fram sin höstbudget. En budget som ingen tycks vilja ha annat än för maktens skull.

Höstbudgeten är nämligen som Ekots Tomas Ramberg beskrev den, ett ”ideologiskt mischmasch”. Den pekar åt alla håll samtidigt och följaktligen åt inget håll. Där finns såväl modesta skattesänkningar liksom höjd sjukpenning och kortare karenstid för a-kassan. Höjd bilskatt för bensinbilar blandas med satsningar på att rusta upp vägnätet på landsbygden.

Avsikten är såklart att göra budgeten tillräckligt liberal och landsbygdsvänlig för att Centerpartiet ska kunna trycka grönt när budgeten läggs på riksdagens bord. Men också tillräckligt vänstervriden för att Vänsterpartiet ska kunna göra detsamma. Regeringen behöver alltså stöd från två partier som i ekonomisk politik är varandras motpoler i svensk politik. Det är knappast ett bra utgångsläge för en tydlig agenda.

Trots velandet ligger ändå tyngdpunkten i budgeten till vänster där det mest utmärkande är socialdemokratins förslag om en familjevecka, som kommer kosta skattebetalarna 3,5 miljarder kronor årligen. Det är också, tillsammans med förslaget att rusta upp den 189 år gamla Göta kanal, det mest visionära i programmet.

Landet saknar inte samhällsproblem som behöver lösas. Den utbredda, organiserade kriminaliteten, som sträcker sig långt utanför storstädernas förorter, är en ödesfråga. För att ta tag i den på allvar krävs inte bara insatser för rättsväsendet, utan också en bred och genomgripande social agenda som bryter tillströmningen av nya unga kriminella.

Därtill måste frågan om arbetslösheten adresseras. Sverige har nu den fjärde högsta arbetslösheten i EU. Bara Grekland, Spanien och Italien ligger högre. Framför allt är arbetslösheten skyhög bland vissa invandrargrupper. Till exempel bland personer födda i Afrika i arbetsför ålder låg arbetslösheten på 30 procent år 2020.

Båda dessa samhällsproblem har under Stefan Löfvens regeringstid bara växt. I grund och botten ligger problemet i att socialdemokratin gör allt för att ignorera en insikt som allt fler i vårt land nu ser: Det går inte att ha en stor, generell välfärdsstat samtidigt som man har stora grupper i djupt och etnifierat utanförskap. Det handlar inte bara om att det rent ekonomiskt inte går ihop, utan också om att det i dag saknas ett sammanhållande, kulturellt kitt i det svenska samhället som gör det politiskt möjligt att föra en sådan tillitsbaserad politik.

”Skattekraften”, som finansministrar så gärna talar om, är inte bara ekonomisk, utan även psykologisk. Viljan att betala för sin nästa inom ramen för nationalstaten kan inte bara uppnås genom en kalkyl på finansdepartementet. Den måste byggas av, och genom, medborgarnas egna vilja att dela med sig till sin nästa.

Att lägga grunden för en sådan tillit kräver både liberala reformer av välfärdsstaten, samt en orubblig fasthet i att upprätthålla rättsstaten överallt i riket. Men därtill måste varje politiskt projekt för att värna välfärdsstatens kärna kombineras med ett sammanhållande politiskt projekt för att bygga en inkluderande nationalism och ett ”vi” inom ramen för det fria samhället.

De idéerna verkar Magdalena Andersson ha ägnat lika mycket tankekraft som färgen på regeringskansliets heltäckningsmatta. Vi får se om det blir annorlunda den dag hon eventuellt flyttar in i Sagerska huset.