Dra lärdomar av Finlands nej till Gripen
Förra veckan kom beskedet att Finland väljer det amerikanska jaktplanet F-35 till sitt flygvapen, i stället för svenska JAS Gripen. Ordern som Saab går miste om är värd 10 miljarder euro – en enorm summa även i försvarsindustriella sammanhang.
För Saab och för svensk försvarsindustri är såklart beskedet ett bakslag. I det finländska försvarets prestandatest hamnade Gripen först på plats tre, enligt SVT. Men beslutet handlar inte bara om prestanda utan också om säkerhetspolitik. Ur det avseendet är beslutet en tydlig signal från Finland att man tycker starka relationer med landet på andra sidan Atlanten är viktigare än med landet på andra sidan Östersjön.
”Alternativet behöver inte vara att Sverige, likt Finland, ska köpa amerikanskt. I stället bör ambitionen vara att satsa på att utvecklingen av nästa generation svenska stridsflyg utvecklas inom ramen för ett europeiskt samarbete.”Carl-Vincent Reimers
Ur ett bredare perspektiv innebär Finlands beslut att Sverige måste tänka igenom sin försvarsindustriella strategi. Sverige är det minsta landet i världen som utvecklar eget stridsflyg och lyckas inte Saab få fler exportordrar än den man redan fått från Brasilien, måste mångmiljardtillskott till för att säkra industrins framtid. Frågan vi måste ställa oss är om det är värt priset att på helt egen hand utveckla stridsflyg.
Under kalla kriget var syftet med ett egenutvecklat jaktplan uppenbart, då det gällde för Sverige att utrusta ett nationellt försvar oberoende av såväl Nato som Warzawapakten. Neutraliteten gav därför det primära skälet när riksdagen 1982 fattade beslut om att beställa de första Gripen-planen.
I dag är Sverige inte bara en del av en europeisk union med ömsesidiga försvarsgarantier. Vi har också mycket nära samarbete med den västliga försvarsalliansen Nato. Neutraliteten är övergiven. Samtidigt ökar Rysslands upprustning kraven på ökad försvarsförmåga här och nu. Att öka industristödet för att säkra Gripens framtid kan därför ytterst bli ett hinder för försvarets livsviktiga upprustning.
Alternativet behöver inte vara att Sverige, likt Finland, ska köpa amerikanskt. I stället bör ambitionen vara att satsa på att utvecklingen av nästa generation svenska stridsflyg utvecklas inom ramen för ett europeiskt samarbete. På så sätt kan både långsiktig finansiering, och en strategiskt viktig svensk kompetens inom flygindustrin, värnas på sikt.
Det finns redan lyckade exempel på sådana utvecklingsprojekt. 2003 signerades ett kontrakt för att ta fram jaktroboten ”Meteor” mellan Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Italien, Spanien och Sverige och sedan 2016 finns den på svenska Gripen-plan liksom på brittiska Eurofighter och franska Rafale.
Nyligen presenterade försvarsminister Peter Hultqvist (S) och Storbritanniens försvarsminister Ben Wallace idén om ett svensk-brittiskt bilateralt samarbete för framtidens stridsflyg i en artikel på DN debatt. Det är en god ambition som fler EU-länder skulle kunna ingå i och som dessutom skulle kunna stödjas finansiellt av den nystartade Europeiska försvarsfonden (EDF).
Dessutom skulle det stärka den säkerhetspolitiska axeln mellan Storbritannien och EU som är så viktig för säkerheten i Nordeuropa.
