Dogmatism har styrt narkotikapolitiken för länge

Men i Aktuellt förra veckan vägrar socialminister Lena Hallengren (S) att tillsätta en utredning om avkriminalisering av eget bruk av narkotika. Vi ska inte veta om en avkriminalisering skulle vara mer effektivt. Chefen för polisens Nationella operativa avdelning (NOA) Mats Löfving tycks vara av samma åsikt. Polisens nya strategi bygger på "den modernaste vetenskap som finns". Men när SVT bad om referenser till den forskning som strategin bygger på fanns inga vetenskapliga referenser (SVT den 26 februari).

Man blir lätt mörkrädd av att vi har en offentliga förvaltning som uppvisar ett sådant vetenskapsförakt. Svensk narkotikapolitik har väldigt lite med vetenskap eller beprövad erfarenhet att göra. Vore intentionen att förutsättningslöst undersöka hur vi ska minska den narkotikarelaterade dödligheten hade vi naturligtvis kunnat utreda frågan om avkriminalisering. Men det vill man inte. Nej, att tillsätta en utredning är som att säga till ungdomar att det är lugnt att börja knarka, enligt Hallengren.

I svensk politik är sossarna dessvärre inte de enda av den uppfattningen. I region Blekinge har även SD drivit den välkända “nolltoleransen”-linjen: I en tidigare motionen beskrev de att ”Vi sverigedemokrater förordar en linje med nolltolerans mot narkotika där vi är noga med att inga signaler från regionens sida kan uppfattas som acceptans för droger.” Nolltolerans tycks dock vara ungefär lika effektivt som Löfvings icke-vetenskapliga polisstrategier eller Hallengrens 30 år av straff för enskilt bruk av narkotika.

Men varför har då inte svenska politiker varit intresserade av att införa åtgärder som fungerar? Varför har man inte tittat på vad vetenskapen säger om att förebygga och hjälpa missbrukare? Till skillnad från Sverige, har nämligen de flesta demokratiska länder kommit till insikt om att straff inte är ett effektivt sätt för att stävja missbruk. I Norge har man nyligen avkriminaliserat eget bruk. Men här använder vi fortfarande straff i avskräckande syfte. Samtidigt har anmälningarna om eget bruk av narkotika rusat i höjden till drygt 39 000 ärenden under 2019. Vår narkotikapolitik har inte fungerat, varken preventivt eller för att minska dödligheten. Som Markus Heilig, professor i psykiatri vid Linköpings universitet, påpekar “Om de här åtgärderna skulle ha en god preventiv effekt, så skulle vi ju – allt annat lika – få ett minskat bruk”.

Bland svenska politiker har den egna övertygelsen i stället stått i vägen för allt vad vetenskap eller praktisk erfarenhet säger. Att Hallengren inte vill veta, är för att det riskerar att motsäga hennes uppfattning om hur hon vill att världen ska vara beskaffad. Svensk narkotikapolitik har baserats på dogmatiska uppfattningar, moralism och känslor.

Visst ska inte narkotikabruk normaliseras. Men att avkriminalisera innebär enbart att enskilda personer inte blir måltavla för polisens insatser. De som kommer att jagas av polisen genom en avkriminalisering är de personer som sprider missbruket: det vill säga de som säljer och distribuerar tung narkotika. Vi måste börja basera vår narkotikapolitik på vetenskap. Målet måste vara skademinimering. Och vi är i stort behov av politiska företrädare som lyssnar till vetenskap i stället magkänsla.