Det sossiga Sverigedemokraterna
Att socialdemokratin skakar är inte Stefan Löfvens fel. Inte enbart. Utförslöpan har varit lång, med ett par tillfälliga gupp på vägen. Längs den där utförslöpan har en annan kraft vuxit sig starkare, Sverigedemokraterna.
Ofta är Sverigedemokraterna av S-anhängare utmålade som en ideologisk motsats, så förfärlig att personlig kärlek över partigränserna kan utgöra grund för att bli av med uppdraget. Men Sverigedemokraterna är i dag mycket av den folkrörelse som socialdemokratin en gång var. Just socialdemokratins erfarenhet av att bygga upp rörelsen med alla dess grenar gör att det partiet inser vad en sådan utbredd organisation betyder för samhällsinflytandet på alla plan.
SD riktar blicken mot S och hur frestade man är av att kopiera mycket av S-modellen. Det är klart att SD gärna vill ha den public service, de fackförbund, bildningsförbund och den kontroll över myndighetsapparaten som sossarna en gång byggde upp så förtjänstfullt.
Det är den socialdemokratiska insikten om vad man kan göra med allt det där som gör dem extra rädda för SD.
Men precis som SD länge underskattades som politisk kraft, så frambringar snabba framgångar också lätt övermod. Det understryks av de planer som SD med Mattias Karlsson i spetsen har på att bygga upp sin organisatoriska motsvarighet till sossarna, precis som de har byggt ett parti. Efter partiets landsdagar i Örebro går han från gruppledare i riksdagen till att bygga en ”konservativ rörelse”. ”Det finns många arenor i Sverige som utövar makt. Media, civilsamhället, kultur- och utbildningssystem, universitet och campus. Där formas många människors uppfattningar”, säger han till Aftonbladet.
Någonstans där börjar SD ta sig vatten över huvudet. Att rösta på SD på grund av en samhällsförändring man inte gillar är en sak. Att hänga med på ett sossesverige i sverigedemokratisk tappning, med kaffe i blå blom till Hylands hörna i var mans tevesoffa, barnen i unga falkar och om inte partinål på kavajslaget så i alla fall en blåsippa på bilrutan, det är något annat. Tiden lär vara långt förbi viljan att sluta upp bakom liknande kollektivprojekt, ens om de serveras i modernare tappning. Det är med dem ”folkrörelser” blir toppstyrda, kvävande och till slut folkföraktande och folkföraktade.
Som frilansskribenten Susanna Birgersson twittrade apropå Mattias Karlssons ambitioner: ”Starta gärna SD-studentföreningar om ni vill. Men idén om att konservativa föreningar och tankesmedjor ska utgå från ett parti är så...sossig... Tänk om, tänk rätt, lägg ner.”
Någonstans här, i SD:s storvulna sossighet, ligger de andra partiernas möjlighet – att på allvar se sig som representanter för väljarna, varken mer eller mindre. Det är få där ute som är intresserade av era interna konvulsioner och maktambitioner förstår ni.
