Det är inte rimligt att storfamiljen blir försörjd

Ledare Artikeln publicerades
Viss hjälp med etableringen i ett nytt land är rimligt, att med skattemedel försörja storfamiljer hela livet är det inte.
Foto:Fredrik Sandberg/TT
Viss hjälp med etableringen i ett nytt land är rimligt, att med skattemedel försörja storfamiljer hela livet är det inte.

En man från Syrien med tre fruar och sexton barn, som nu huseras i tre lägenheter inköpta på den glödheta bostadsmarknaden i Stockholmsförorten Nacka för sammantaget 14 miljoner kronor har hamnat i centrum för samhällsdebatten.

Exemplet är förstås extremt, men berör flera av tidens viktigaste frågor. Så vad är egentligen problemet mer exakt?

Att kommunen är inne och budar på lägenheter driver förstås upp priset för andra på marginalen. När det är allt färre förunnat att alls kunna bjuda på dyra lägenheter i Stockholm med omnejd sticker det förstås i ögonen att en familj kan få förtur till ett sådant boende, även om det är tillfälligt och mot hyra.

Samtidigt är problematiken lite av ”hur man än vänder sig”. Kommunen har velat bygga modulhus, men det har överklagats. Kommunen hade kunnat äga bostäderna sedan tidigare, för att hyra ut till grupper som av sociala skäl behöver tillfälligt boende. Då hade de ändå varit undantagna från bostadsmarknaden och lämnat färre lägenheter att buda om, med samma högre pris som följd. Samma effekt, om än mindre uppenbar. Är det inte mer transparent att kommunens kostnad tydligt syns?

    De stora orättvisorna på bostadsmarknaden har trots allt inte åstadkommits av kommuner som köper enstaka dyra lägenheter för sociala behov, utan av Riksbankens räntesättning. Noll- och minusräntorna har skickat bostadspriserna i taket, vilket har gynnat de företrädesvis äldre, särskilt i storstad, som redan tidigare köpt hus och lägenheter, på bekostnad av de unga som nyligen köpt eller nu letar bostad.

    Trycket hade också varit mindre om hyresmarknaden fungerat. I centrala Stockholms hyreslägenheter med hyra långt under marknadspris (mellanskillnaden för en lägenhet på Södermalm på 160 kvadratmeter ger ungefär 100 000 kronor om året i subvention) är den typiske innehavaren ”en äldre, välutbildad, infödd person utan barn” (Roland Andersson, Ekonomisk Debatt nr 4 2016). Kötiden är långt över tio år.

    Andra är kritiska mot själva familjekonstellationen. Lite lustigt eftersom samma människor vanligtvis brukar rasa mot snedfördelningen i flyktingmottagandet med dominans för vuxna män. Här har vi ändå tre kvinnor och sexton barn på en vuxen man som fått en skyddad tillvaro undan kriget. Det borde jämna ut en del.

    Mer legitima är farhågorna för en betydande anhöriginvandring. Att godta månggifte blir i detta ljus också att acceptera offentlig försörjning för betydligt fler. Den luckan bör täppas igen genom striktare försörjningskrav för den som tar hit anhöriga.

    Det som framför allt skaver i Nackafallet är nog ändå insikten att vuxna människor som kommit hit för att få skydd i så stor utsträckning också behöver försörjas för lång tid framöver. När det sker i andra grupper är det som undantag och olycksfall, här är det mer regel. Detta är det misslyckande som framför allt behöver åtgärdas. Att också Sverige erbjuder fristad undan krig och förtryck är anständigt och rätt, viss hjälp med etableringen i ett nytt land är rimligt, att med skattemedel försörja storfamiljer hela livet är det inte.

    Några enkla och omedelbara lösningar finns inte. Enklast av allt är förstås att ta ut sin ilska på familjen eller på kommunala beslutsfattare som följer lagen. En lika missriktad som tydlig larmsignal. Vad som egentligen behöver åtgärdas är integrationen, arbetsmarknaden och bostadsmarknaden. Här behövs tuffa reformer. De hade behövts redan igår.

    Fakta

    Mattias Svensson...

    ... är fristående skribent med rötter i Karlskrona.

    Läs mer: ”Släpp hyrorna loss – det är vår”. Ekonomisk Debatt nr 4 2016.

    Visa mer...