Sedan några år debatteras det flitigt hur den svenska arbetsmarknaden ska kunna omfatta de flyktingar och invandrare som kommer hit med låg eller ingen utbildning. Senast nu i veckan då alliansen höll presskonferens om just denna problematik.

Men låt oss för en stund sätta fokus på den andra gruppen: de som faktiskt kommer hit med utbildningar som borde vara användbara, men där krav på svenska - och att alla ska igenom den gigantiska flaskhalsen Arbetsförmedlingen - blir ett stort problem.

Sverige är ett litet språkområde. Till skillnad från invandrare som kommer till Storbritannien och Frankrike är språkbarriären högre här. Enkelt sagt: ingen kan svenska när de kommer till Sverige, men väldigt många kan engelska när de kommer till Storbritannien.

Däremot är vi i hög grad engelskspråkiga även i det här landet. Många av våra stora, tekniska koncerner har sedan länge engelska som arbetsspråk: Volvo, Ericsson och ABB, för att nämna några.

Men här i Sverige orsakar en stelbent uppfattning om språket, samt byråkrati, helt i onödan hinder för att ta sig in på arbetsmarknaden. Även inom branscher där det knappt går att få tag på arbetskraft.

Enligt akademikerorganisationen Saco finns det ungefär 300 000 utrikesfödda akademiker i Sverige. Av dem var ungefär en tredjedel utan jobb 2015.

I somras arrangerade Ingenjörsvetenskapsakademien ett mycket intressant seminarium i Almedalen: ”Nyanlända akademiker in på arbetsmarknaden - hur svårt kan det vara?”

Svaret verkar lyda: Om man ordnar praktik några månader på ett företag och tillåter engelska som jobbspråk, så skapas en rak genväg till arbetsmarknaden. Då får väldigt många nyanlända akademiker arbete direkt.

Istället för att hålla på med valideringar som kan ta en hel evighet så får människor visa vad de kan som ekonomer och tekniker, arkitekter eller vetenskapsmän. Hur jobbsprånget exempelvis fungerar i Blekinge, kunde man läsa om i onsdagens BLT.

På nämnda seminarium i Almedalen närvarade arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S).

Vi är så fixerade vid att alla ska in i våra system, menade hon. Vi måste se vad folk har att erbjuda i stället.

Det låter bra. Men om det var mer än en läpparnas bekännelse från regeringen så skulle problemen naturligtvis inte vara så omfattande. Alltför många nyanlända akademiker vittnar i stället om en djungel för att ta sig fram till liknande satsningar och projekt, när det i stället borde vara en regelmässig hantering på Arbetsförmedlingen att hänvisa direkt dit.

Att inte behöva kunna svenska är alltså en av nycklarna till att komma i jobb. Här finns det säkert många andra företag, förutom de stora koncernerna, som behöver tänka om.

BTH:s utbyte med Indien levererar nyutbildade ingenjörer till olika branscher i Sverige. Av 43 indiska studenter som började studera på BTH 2014 har 35 fått arbete. 10 av dessa har valt att bosätta sig permanent i Karlskrona för att jobba på teknikföretagen här. Andra har fått jobb på exempelvis Scania i Stockholm.

Nej, BTH:s studenter är inte flyktingar med allt vad som med det följer av livskriser och trauman. Men det visar hur starkt suget är på arbetsmarknaden efter just teknisk kompetens. Det visar också att engelskan är fullt gångbar på arbetsmarknaden. Svenska lärs visserligen ut till studenterna, men på en enklare nivå. Istället har dessa studenter fått utbildning i svenska kulturella koder, i ett projekt tillsammans med Vinnova. Detta har visat sig lyckat.

Kanske är det faktiskt viktigare än att kunna svenska? Kunskap om kulturella koder är grundläggande för att kunna hantera jobbrelationer. Det ska man inte underskatta. Har man ett jobb där majoriteten pratar engelska precis som en själv blir integrationen heller inte något problem.

Detta har Storbritannien varit experter på att dra nytta av: London lockar människor från jordens alla hörn för att jobba.

Vi lever i en internationell värld. Det är dags att överge tanken som säger, att alla måste kunna svenska för att få tillgång till arbetsmarknaden.