Anders Gustafsson: Den som vänder på stenen, får stenen i huvudet
I den nu pågående konflikten inom Socialdemokraterna i Botkyrka har det talats mycket om faran för demokratin om den organiserade brottsligheten får inflytande över politiken. Den diskussionen är givetvis högst relevant och nödvändig men det finns mycket mer att säga utifrån konflikten och hur den har utvecklats.
Upprinnelsen var som bekant att en lokalpolitiker, Ebba Östlin, stängde ner ABF:s fritidsgårdar i kommunen efter att allvarliga missförhållanden uppdagats.
En oberoende rapporten beskrev bland annat hur kriminella fått alltmer att säga till om i verksamheten och hur vuxna gick runt i lokalerna iförda skyddsväst, tillsammans med barnen. Här fanns också uppgifter om hasch och kokain i lokalerna. Poliser har beskrivit fritidsgårdarna som uppehållsrum för kriminella. Flera av de anställda hade också kopplingar till nätverk.
Med den bakgrunden ströp Ebba Östlin finansieringen av fritidsgårdarna. Med ett populärt uttryck så vände hon på en sten, såg vad som fanns där och agerade. Så långt allt gott och föredömligt. Det är väl så vi vill att våra politiker ska agera?
Men sedan kom rekylen och stenen hon vänt på, fick hon plötsligt kastad i huvudet.
”Ska vi slå vad att hon lyfts fram som ett föredöme om fem år?”Anders Gustafsson
Det är tragiskt, men än mer tragiskt är att det inte är första gången detta inträffar. Nej, för snarare kan man vid det här laget ana ett mönster i hur många agerar när det kommer till frågor som rör segregation, religiös extremism, hedersvåld och gängkriminalitet.
I början av 2000-talet vände ekonomhistorikern och den liberala politikern Mauricios Rojas på en rad stenar när det gällde utanförskapet och migrationen. Resultat? Han blev flitigt misstänkliggjord för att fiska i grumliga vatten. Samma sak fick hans partikollega Nyamko Sabuni erfara när hon ville se krafttag mot hedersvåld. I dag är mycket av det Rojas och Sabuni propagerade för självklarheter.
I slutet av 00-talet varnade forskarna Magnus Ranstorp och Josefine dos Santos för den pågående radikaliseringen i Rosengård. Resultat? Rapporten fick hård kritik för att vara fördomsfull och ovetenskaplig. Sju år senare arresterades Osama Krayem av belgisk polis efter bombningarna i Bryssel i mars 2016. Krayem växte upp i Rosengård.
Journalisten Per Brinkemo var en av de första som började prata öppet om problematiken med klaner i Sverige. Resultat? Han fick löpa gatlopp i svensk offentlighet och hela kadern av politiskt korrekta okvädesord haglade över honom. Sex år efter att ”Mellan klan och stat” publicerats menade den biträdande rikspolischefen att ”Just nu har vi minst 40 släktbaserade kriminella nätverk i Sverige. Så kallade klaner” i Ekots lördagsintervju (SR den 5 september 2020).
Fler exempel skulle kanske kunna anföras men poängen framgår nog: den som vänder på stenar i Sverige får det inte lätt. För risken är överhängande att vederbörande själv får stenen i huvudet efter att den väl plockats upp.
Lärdomen av detta är bitter. För den visar är att människor som har något viktigt men kontroversiellt att säga är att de gör bäst i att hålla käften eller ta på sig silkesvantarna. Och det är en klen tröst att de år efter sina kontroverser blir återupprättade i offentligheten. För vad vi vi hade ju behövt, var ju personer som agerat där och då.
Därför är det så oerhört tragiskt att Ebba Östlin inte backas av hela sitt parti nu. Ska vi slå vad att hon lyfts fram som ett föredöme om fem år?
