Alex Voronov: De vill befria oss, men vi vägrar att dö
Det finns ett par platser i Ukraina där fronten knappt rört sig på nio år. Mest statiskt är det vid det ockuperade Horlivka i Donetsk län. Ukrainska armén har bitit sig fast i de östra förstäderna.
Häromdagen besökte jag en av dessa orter, Toretsk som tidigare hette Dzerzjinsk. Rysslands fullskaliga invasion har minskat befolkningen från 30 000 till 12 000. Från stadens centrum till frontlinjen är det inte mer än sex kilometer. Vattnet slutade rinna ur kranen i mars 2022. Svajigt internet finns, liksom mobiltelefoni, el och gas.
Jag åker med de svenska volontärerna Jennifer Croona, 20, och Bernard Christensen, 25, som är ett par och har bott och jobbat i Ukraina sedan i höstas. Ingen av dem hade någon kontakt med Ukraina före den ryska storinvasionen men ville göra en insats för landet och blivit kvar. Jag stötte ihop med dem för första gången i Charkiv i december då de arbetade för den svenska organisationen Operation Aid.
I de två minibussarna finns nybakat bröd, te och lite annan näring samt en leverans till stadens sjukhus där vi gör ett längre stopp. Svenskarna överlämnar bland annat tre höj- och sänkbara sängar, kryckor, droppställningar, arbetskläder till vårdpersonalen samt förbrukningsvaror som engångshandskar, våtservetter och handsprit.
”Vårdinrättningen har blivit träffad av granater tidigare med det som pågick 8-10 juni var utöver det vanliga.”Alex Voronov
Medan de lastar ur ger administratören Anna mig en guidad tur på sjukhuset, eller runt det som är kvar. Vårdinrättningen har blivit träffad av granater tidigare med det som pågick 8-10 juni var utöver det vanliga. Det började med ett anfall med raketartilleri som blåste ut fönster och kapade träden intill en av byggnaderna.
”Vi trodde att det var det hela men det kom mer”, säger Anna och berättar om fortsättningen, en ny beskjutning med haubitsar.
Allt upprepades följande dag och dagen efter det. Fyra byggnader förstördes helt. Den enda större kvarvarande räddades, gissar personalen, tack vare att en ortodox kyrka står alldeles intill. Granatsplittret har dock förvandlat kyrkokupolen till ett skelett.
Vi går runt bland bråten i de urblåsta byggnaderna. Anna pekar ut vårdutrustning som möjligen klarat sig men måste stå kvar i halvruinen för att det är för svårt att flytta den. Särskilt sorgsamt är det att se de sprängda lokalerna i pediatriska avdelningen med små djurbilder på dörrar som visar att det är barn som vårdats här.
Beskjutningen var ingen tillfällighet. Det ryska artilleriet tog sikte på sjukhuset som det förstörde metodiskt under tre dagar. Här fanns inga legitima militära mål.
Av de 172 personer som jobbade här före anfallet har bara fyra sagt upp sig. Personalen är inställd på att återställa det som går och driva sjukhuset vidare. För det är så man lever och överlever.
Annas ord sammanfattar det väl: ”De [ryssarna] försöker ihärdigt att befria oss, som de säger, men vi vägrar att dö.”
