Dags att uppvärdera de praktiska utbildningarna

Paradoxalt nog är svenskar samtidigt alldeles för utbildade.

Det har resulterat i att yrken som man tidigare kunde gå till direkt från gymnasiet, nu kräver en universitetsexamen. Det har gått inflation i teoretiska kandidatexamina, samtidigt som det är brist på arbetskraft inom praktiska yrken.

Enligt Johan Aspelin, vd Golvbranschen GBR, är det statusen som är problemen. Han påpekar i en debattartikel (GP 27 maj) att folk har en negativ attityd gentemot praktiskt arbete, jämfört med akademiska yrken. Föräldrar ser hellre att barnen studerar vidare på universitet, då det anses “finare”. Han menar att detta är en spegling av det tidigare industrisamhället där arbetaryrken var farliga och smutsiga och akademikeryrken var säkrare och bekväma.

Men många som studerar på högre utbildning har inte ambitionen eller förutsättningarna för att bli teoretiker. De kommer ut senare i arbetslivet, har svårt att få jobb inom det de har studerat (och nya jobb måste uppfinnas) och de blir skuldsatta för resten av livet. Vore det inte rimligare att uppmuntra dessa unga att utbilda sig till något praktiskt, där lönen ofta är högre och möjligheterna större?

Den status som är associerad med akademin bidrar också negativt till att akademisera praktiska yrken. Varför ska exempelvis sjuksköterskor eller poliser skriva långa teoretiska resonemang i uppsatser? Arbetet är framför allt praktiskt, och det är framför allt där fokus bör ligga. Regeringens förslag om att göra så att alla gymnasiala yrkesprogram ger behörighet till högre studier är också ett resultat av att högre studier associeras med högre status. Men vi behöver inte fler akademiker, vi behöver fler praktiker.

Det har också skett en inflation inom framför allt teoretiska utbildningar på högskolor och universitet, vilket delvis är en effekt av att det är billigare att genomföra teoretiska kurser. Men utbildningsinflationen har också bidragit till att kvaliteten urvattnas. Detta tycks dock spela mindre roll. Aspelin påpekar mycket riktigt att “Oavsett om utbildningen i fråga är undermålig eller meningslös så genomförs den ändå – och lockar sökande – eftersom den är ett kvitto på framgång.” Det är statusen och titeln, inte kunskapen eller innehållet i utbildningen, som är viktig.

Det är en sorglig utveckling, och säger en hel del om vår samtid.

En statushöjning för yrkesutbildningar vore inte enbart en välgärning för yrkesutbildningarna. Det vore även positivt för teoretiker på universiteten som skulle kunna renodla sina studier – och få vara just teoretiker.

Man kan hoppas att yrkesutbildningarnas status kommer att höjas i takt med att allt fler inser att vi inte får mat på bordet, el i huset eller vatten i kranarna av ett gäng organisationsstrateger, kulturgeografer och kommunikatörer. Kompetens kommer inte enbart från universitet och högskola.