Anders Gustafsson: Byggnadshistorien både kan och bör ”förfalskas”
I måndags kväll nåddes vi av den fruktansvärda nyheten att Notre-Dame stod i lågor. I direktsändning kunde vi se hur en av de första och magnifikaste gotiska katedralerna, ett av den europeiska civilisationens och mänsklighetens främsta byggnadsverk, stod i ljusan låga. 200 år av hantverksskicklighet och hundratals år av historien, till delar, upp i rök!
Frankrikes president Emmanuel Macron var snabbt ute och sa att katedralen ska återuppbyggas. Franska miljardärer utlovar nu stora ekonomiska bidrag för att Notre-Dame ska kunna återuppbyggas och allmänheten har redan börjat skänka pengar.
Dylika återuppbyggnadsprojekt leder alltid till debatt. En underliggande fråga som inställer sig är: kan man överhuvud taget rekonstruera byggnader där delar, stora delar eller som helt har gått förlorade i brand?
Nej, säger vissa. Det som slukats av eldens lågor är för alltid borta. Att rekonstruera byggnader är att förfalska historien. En kopia är alltid en kopia och aldrig något annat. Nya tillägg ska avvika så att de arkeologiska lagren redovisas. Slut på diskussionen.
Men historien, även den svenska, visar att dessa byggnadsantikvariska puritaner går för långt i sin nitiska betoning av det autentiska. Med gott resultat kan byggnader återuppbyggas och upplevas som arkitektoniskt trovärdiga. Ja, kanske inte av arkeologer, men det är väl inte i första hand för dem vi bygger våra städer?
I början av 1990-talet drabbades Katarina kyrka i Stockholm av en förödande brand, lika eller till och med mer förödande än den som nu drabbat Notre-Dame. Då var det inte alls självklart att barockkyrkan skulle rekonstrueras. Men så blev det.
Byggnadsvårdsnestorn, tillika arkitekten, Ove Hidemark fick uppdraget och rekonstruerade den totalförstörda kyrkan med traditionella material och byggnadstekniker. Det blev en ”kopia”, javisst. Men få av dem som går förbi Katarina kyrka lär bekymras särskilt mycket över det. För gemene man lär inte frågan om kyrkan verkligen är byggd 1695 eller 1995 spela särskilt stor roll.
Eller ta Kungliga borgen i Stockholm som ett annat exempel. I slutet av 1970-talet brann den vackra lilla empirebyggnaden, ritad av Fredrik Blom, från 1822 ner till grunden. Uppdraget att rekonstruera byggnaden – vilket var kontroversiellt – gick till arkitekt Jan Lisinski och 1980 stod Kungliga borgen återigen där, som fågeln Fenix återuppstånden ur askan.
Kungliga borgen är i dag en populär plats för par att gifta sig i. I sann empiremiljö? Eller 1980-talsempire? De lär nog inte bry sig särskilt mycket om det, eller vad arkitekturteoretikerna tycker, eftersom det är en otroligt vacker miljö. Vilken är en av huvudpoängerna med byggnadskonst!
Och i vår omedelbara samtid är andra spännande rekonstruktioner på gång. På Gotland är arbetet i full gång med att återuppbygga vackra Villa Muramaris efter en förödande brand 2013. Utanför Gullspång håller man på med det smått omöjliga uppdraget att rekonstruera Södra Råda gamla kyrka – en unik svensk medeltidskyrka i trä som brann ner till grunden i början av 2000-talet.
Så visst går det att rekonstruera byggnader som brunnit ner och med gott resultat. Det kostar, men det går. Bara ekonomin, hantverket och viljan sätter gränserna!
Och i dessa tragedier som ändå slutat lyckligt finns också något viktigt för dagens arkitekturdebatt. Strunta i frågan om det är en ”kopia” eller ej. Vår tid ser ut som vi vill att den ska se ut. Bygg det som är vackert och som passar in. Byggnadshistorien både kan och bör ”förfalskas” om det gör våra städer vackrare, håller våra minnen levande och skapar trivsamma miljöer för oss alla att leva och bo i.
