Brottslighet är också en landsbygdsfråga
Brottsstatistiken kan tyckas förbryllande. Är Sverige värre drabbat av brottslighet och ond bråd död i dag än förr? Det brukar heta att man med statistik kan bevisa allting. Det är en grov förenkling. Men det är väsentligt att leta efter rätt saker. Att till exempel bara jämföra dödligt våld i dag med hur det såg ut för 30 år sedan ger inte alla svar. I själva verket ger en djupare analys svar på en del gåtor.
Våld och mord i hemmet har sjunkit konstant sedan 1990-talet, vilket kan kopplas till bland annat minskat alkoholmissbruk. Däremot har andra typer av dödligt våld ökat. Brottsförebyggande rådet konstaterade i en rapport i juni förra året: ”Dödligt våld kopplat till kriminella konflikter har ökat kraftigt medan dödligt familjevåld minskat.”
Att våldet på gatan och från organiserad kriminella har ökat är alltså inte alls inbillning. Lika lite som att bombdåden de senaste åren har nått inte tidigare kända nivåer. Likadant förändras annan typ av brottslighet. Bankrån är inte någon större poäng när bankernas verksamheter är digitaliserade. Intressantare kan däremot rån mot mindre butiker eller rån i hemmen. Om det stals radioapparater från bilar förr så stjäls rattar och andra dyra inredningsdetaljer i dag. Om brottslingar förr var mer lokalt förankrade har det de senaste decennierna blivit vanligare med internationellt agerande stöldligor. Båtmotorer och annat stöldgods åker ut ur landet.
Där vanliga människor rör sig lättare rör sig också brottslingar. Det blir knepigt om sådana konstaterande ska kopplas med främlingsfientlighet. Att gränspolis och tull får mer resurser och nya befogenheter är en senkommen men nödvändig reaktion på den förändrade brottsligheten.
Att polisen förändrar sitt arbetssätt i de större städerna är också en nödvändig utveckling. I Malmö visar polisen numer en hårdare attityd. Som när man som en del i operation Rimfrost genomsöker en mängd hus i områden där kriminella har allt för stor plats. I en stor sådan insats nyligen beslagtogs 39 vapen och tolv misstänkta greps.
Tankesättet är inte helt olikt hur militären agerar när den säkrar områden efter bombdåd. Att man inspireras av varandras arbetssätt är rimligt. Ska man skapa trygghet i ett område går det inte att börja med fritidsgården. Man måste se till att ta över de utrymmen där de kriminella befinner sig, där de känner sig trygga. Sedan kan man bygga förtroende från det.
Samtidigt har den senaste tiden visat att den grova brottsligheten inte är avskärmad till städerna. Människor rånas och misshandlas i sina hem på landsbygden. Lättillgänglig personlig information på nätet gör det möjligt att kartlägga var det finns bilar eller annat som kan vara attraktivt. I en modern brottslings värld är sådana offentliga register ett utmärkt instrument. Det ger anledning att fundera över lagstiftning kring offentlighetsprincipen och personliga uppgifter.
Att begära eller tro att det ska vara möjligt för polisen att vara på plats på samma sätt i landsbygden som i städerna är att hoppas för mycket. Men det finns andra sätt att arbeta. Att under kontrollerade former utbilda människor i vilka rättigheter de har i att bevaka sina egna byar och utveckla samarbeten kring det är ett sätt. Ett annat är att utnyttja modern teknik bättre, som exempelvis drönare och videoövervakning. Om inte polis, kommuner och andra myndigheter tar tag i det är risken att människor fullständigt släpper förtroendet för myndigheternas förmåga och helt enkelt beväpnar sig – eller gör sig beredda att använda de vapen de redan har.
