Borgerlighetens kris

Ledare Artikeln publicerades
Allianspartierna har under mandatperioden vinkat farväl till såväl inflytande som väljare.
Foto: Mikael Fritzon/TT
Allianspartierna har under mandatperioden vinkat farväl till såväl inflytande som väljare.

Vilket parti har haft störst inflytande på politiken under mandatperioden? Det är frågan som bäst illustrerar Alliansens djupa kris.

Sverigedemokraterna är en uppenbar kandidat till att ha påverkat politiken mest under denna mandatperiod, då migrationspolitiken lagts om i restriktiv riktning. Visst berodde förändringen på det stora antalet asylsökande som kom under hösten 2015, men förslag som Sverigedemokraterna tidigare varit ensamma om har nu anammats av fler partier. Liknande trender gäller terrorbekämpning och brottsfrågor.

Att årets valrörelse främst kretsat kring detta frågekomplex och att Sverigedemokraterna denna vår går framåt i opinionen (minns ni alla som hävdade att Sverigedemokraterna skulle krympa om bara de andra partierna blev mer invandringsrestriktiva?) talar också för Sverigedemokraternas inflytande.

Vänsterpartiet är en annan uppenbar kandidat. Partiet har kunnat driva regeringen framför sig i förhandlingar om statsbudgeten, och det är deras ultimatum som gör att välfärdsdebatten domineras av krav på vinstförbud.

För allt tal om socialdemokratins kris, så märks den knappast sett till den förda politiken. Socialdemokraternas opinionsstöd sackar, vilket måste kännas i själen för ett maktparti, men partiet har omfamnat den auktoritära och nykonservativa trenden med gränskontroller, värnplikt och trendkänsliga förbud, väl medvetna om att partiet alltid haft en sådan sida.

Socialdemokratin kan inte heller vara missnöjd med en ekonomisk vänsterpolitik präglad av högre utgifter och skatter.

Någon som är tillräckligt irriterad på den nya flygskatten, eller tillräckligt enkelspårig för att se till planerna på höghastighetståg, skulle kanske till och med säga att Miljöpartiet varit mest inflytelserikt, trots att partiet vikt ner sig i så gott som samtliga andra hjärtefrågor för att få sitta i regering. Är det någon som ens minns att Miljöpartiet en gång i tiden drev liberala frågor som kritik mot FRA-lag och övervakning, valfrihet i välfärden och rörlighet över gränserna?

De riksdagspartier som däremot vore omöjliga att nominera som inflytelserika heter: Moderaterna, Centern, Liberalerna och Kristdemokraterna. Här finns mandatperiodens förlorare. Även opinionsläget är uselt. I SCB:s majmätning lockar Allianspartierna bara 38,6 procent av väljarna, mindre än de rödgröna och mindre än det historiskt låga stödet i valet 2014.

Många vill säkert förklara Alliansens prekära läge med allt taktiskt schabbel kring decemberöverenskommelsen, men problemen går djupare än så.

Både ekonomisk-politisk vänster och identitetspolitisk höger flyttar fram sina positioner. Statiska fördelningsfrågor och jakt på syndabockar tränger från varsitt håll ut borgerlighetens politiska perspektiv – dynamisk utveckling, tolerans för och bejakande av olikheter och en därpå vilande framtidstro.

Krisen är med andra ord ideologisk, inte bara partipolitisk. Det är en borgerlighetens kris.

Av allianspartierna krävs nu insikt och kamplust. Opinionsmässigt har Sverigedemokraterna tuggat i sig av alla partier. Att som alliansens partiaktivister gotta sig åt Socialdemokraternas opinionstapp är som att under en zombieattack jubla åt att de ätit mer av grannfamiljen.