Bo Pellnäs: Bo Pellnäs: Bort från de tomma deklarationernas vanmakt
Så länge de fanns kvar, de politiker som bar vår säkerhet på sina axlar under och strax efter det andra världskriget, förde vi en starkt verklighetsrelaterad utrikespolitik. Denna generation försvann medan USA och Sovjet skapade en terrorbalans, byggd på tusentals kärnvapen, och en militär relation mellan Nato och Warszawapakten där intressesfärer accepterades. Sovjet godtog i praktiken att Sverige hade en relation med Nato, vilket balanserades med att Finland genom Vänskaps- och biståndspakten ansågs ligga inom en sovjetisk sfär. Det kalla krigets ishand grep hårt om Europa och omöjliggjorde varje förändring. Supermaktspelet bedrevs på andra arenor med ”klienter” som krigförande parter. Sveriges roll blev betydelselös i den globala politiken.
En nyradikal socialdemokrati under en internationellt engagerad Olof Palme, fann detta svårsmält. Sagan om Sverige började nu berättas. Som alla andra sagor handlade den om gott och ont. Mycket om troll men också om oss själva som våra drömmars junker Morgonröd på sin ädle springare. De flesta, från alla partier, blev troende och prisade de bragder vi utförde, alltid framgångsrika även där inga resultat kunde upptäckas. Kärnvapennedrustningen var ett sådant område, där vi lovprisade oss själva, men helt saknade inflytande. Vår neutralitet ansågs öppna för att omfamna Yassir Arafat och mäkla fred i Mellanöstern. Ändå var det i Nato-landet Norge som Osloavtalet slöts.
Inträdet i Nato innebär att sagoberättandets tid är slut. Våra ord och vårt agerande betyder plötsligt något. Att säga A och inte göra B blir nu svårt. Men inte bara Nato kommer att förändra vår roll. Kriget i Ukraina får inget lyckligt slut, hur utgången än blir. Därför kommer även EU att tvinga oss ner på planen från åskådarläktaren där vi inte sällan försökt uppehålla oss.
Vår självutnämnda roll som moralisk stormakt blir till en saga om kejsarens nya kläder när vi på riktigt möter realpolitikens krav, som nu på grund av Erdogan och förr eller senare när andra maktspelare måste hanteras. Det innebär inte att vi överger demokratiska ideal eller moraliska ställningstaganden. Tvärtom.
Men vi måste förvandlas från sagoberättare till säkerhetspolitiska hantverkare. Vi får då möjlighet att på alla plan direkt alliera oss med likasinnade vilket ger styrka och inflytande. Långt bortom de tomma deklarationernas vanmakt. En nationell personlighetsförvandling som bygger på insikt om våra resurser och svagheter samt ett mått av ödmjukhet öppnar för ett reellt samarbete med de nordiska och baltiska staterna vid Natos förhandlingsbord i Bryssel. Det ger Sverige en säkrare plats i värden. Inte som besser-wisser utan från en position där även stormakter måste visa oss hänsyn.
Den tid vi nu går till mötes är fylld med möjligheter, inte bara faror och svåra problem.
Bo Pellnäs är säkerhetspolitisk expert
