På ett barnkalas här i Vilnius talade jag med en mamma om hennes jobb i Kaunas, Litauens andra stad som ligger tio mil västerut.

– Men det går snabbt att köra mellan städerna, berättade hon. Bryter man mot hastighetsgränsen är det bara att ge polisen en mindre summa direkt i fickan.

Jag blev inte så förvånad av att höra hur en statstjänsteman mutas på detta sätt, det är känt att sådant sker här. Men jag blev förvånad över hur lätt det var för henne att berätta om mutan utan att skämmas.

Jag drar historien för chefen för den litauiska grenen av Transparency International (TI), Sergejus Muravjovas.

När han får höra att hon är egenföretagare med dyra vanor blir han mindre förvånad. Kampen mot korruptionen drivs inte av höginkomsttagarna.

– Det är medelklassen som tagit krafttag mot korruptionen och där ser vi stora förändringar på senare år.

Ett exempel är läkarna. Jo, de tillhör definitivt inte höginkomsttagarna här, vilket bidragit till att otyget från Sovjettiden sitter i: att ge doktorn en extra sedel för att få bästa möjliga vård. Sedan några år tillbaka drivs en kampanj mot mutkulturen, med unga läkare i spetsen.

Det är smart kampanj som inte handlar om straff och pekpinnar. Istället har läkarna låtit trycka upp klistermärken och affischer med budskapet: ”Ert bästa tack är ett leende”. Hittills har kampanjen inte haft några omfattande effekter, varannan patient betalar fortfarande mutor. Men ett nytänkande är på väg.

– Att ändra den här kulturen är inte ett 100-meterslopp, det är ett maraton, säger Sergejus Muravjovas.

Just sjukvården och polisen är de största riskområdena för vardagsmutande. Vad gäller polisen har denna korruption faktiskt minskat i omfattning, ett gott tecken på att ändrade synsätt är på väg.

Och det gäller inte bara Litauen, det gäller också övriga Baltikum och de flesta länderna i Öst- och Centraleuropa. De har stadigt klättrat uppåt i TI:s korruptionsindex, Estland är redan på plats 26 och Litauen och Lettland bara ett tiotal platser längre ner. De har lämnat länder som Italien och Grekland långt efter sig, för att inte tala om andra forna sovjetrepubliker som Vitryssland (plats 119) och Kazakstan (126).

Det hägrande EU-medlemskapet gjorde att insatser sattes in redan i slutet 1990-talet. Och efter att de blivit EU-medlemmar har de inrättat en rad institutioner och organ som bekämpar korruptionen.

– Övriga EU har mycket att lära av dem. Länder som Sverige borde fästa mycket större vikt vid dessa frågor, säger Sergejus Muravjovas.

Han har en poäng. I skrivande stund nås jag av nyheten om Telias miljardmuta i Azerbajdzjan. Trots denna och andra korruptionsskandaler på senare år är frågan inte prioriterad i Sverige. Vi lever kvar i tron att vi är rätt förskonade, trots att en rad studier har visat att exempelvis offentlig upphandling är ett område där korruptionen är utbredd.

I Litauen drivs nu också en kampanj för större öppenhet kring EU-finansierade upphandlingar, vänskapsband gör att utländska företag drar sig för att delta i upphandlingarna.

Övriga EU bör lyssna och lära.