Att relativisera slöjan är att ljuga om vår historia
Efter att riksdagens vice talman Julia Kronlid (SD) haft på sig en Värendsdräkt under riksdagens öppnande valde miljö- och klimatminister Annika Strandhäll (S) att relativisera slöjan och göra narr av folkdräkten Kronlid bar. I ett inlägg på sociala medier skrev Strandhäll ”Hmmm. Vad för sorts huvudbonad ska detta kategoriseras som? Någon? Jimmie?”
I en artikel i Bulletin (den 2 oktober) beskriver folklivsforskaren Dan Korn att den Värendsdräkt som Kronlid bar, snarast är att betrakta som en frihetssymbol: ”om man vill hävda att man kämpar för feminism är det nog den minst lämpliga kvinnliga klädseln att angripa.”
I Värend, beläget i Småland, ärvde kvinnor lika med männen sedan urminnes tider, enligt Korn. Dräktens midjeband sägs också vara en symbol för kvinnans speciella ställning i det området. Korn nämner även en sägen om att dessa rättigheter tillkommit på grund av att Värendskvinnorna slogs i krig mot danskarna, när deras män var upptagna i ett annat krig.
”Att jämföra svenska frivilliga huvudbonader med den ofrivilliga slöjan är både historielöst, korkat och skadligt.”Emma Jaenson
Kronlids hätta har alltså en diametralt annan symbolik än de iranska slöjorna.
Att jämföra svenska huvudbonader som bärs frivilligt med den slöja många tvingas bära är alltså historielöst, korkat och skadligt. Men fenomenet är återkommande.
I jämställdhetsdebatten utgår man ofta outtalat ifrån att alla samhällen genomgår ungefär samma typ av utveckling. Svenska kvinnor har historiskt genomlevt samma förtryck som kvinnorna i Iran nu tvingas utstå. På så vis kan man också jämföra svenska huvudbonader med den muslimska slöjan.
Men även om det naturligtvis har funnits kvinnoförtryck i Sverige, och det svenska samhället i vissa delar fortfarande är ojämställt, är det inte jämförbart med den oerhörda och grymma kontrollen över kvinnor i exempelvis Iran.
Hur mycket kvinnor har begränsats historiskt i Sverige beror naturligtvis på sådant som klassbakgrund, vilken epok de verkade i och var i Sverige de befann sig. Men tittar man på det svenska bondesamhället beskrivs ofta kvinnor starka och hårt arbetande. De var generellt ofta både fria och självständiga, åtminstone i förhållande till hur det förhöll sig i många andra delar av Europa. Gränserna för vad som var kvinnligt och manligt var ofta mer flytande. Kvinnor och män arbetade exempelvis gemensamt på åkrarna, även om det även fanns typiska ”mans”- respektive ”kvinno”sysslor.
Enligt statistik från Lantbruksregistret var exempelvis en fjärdedel av dem som tog över gårdarna i Sverige år 1900 kvinnor. Knappast det jämställda Sverige vi har i dag – men långt ifrån det kvinnoförtryck som finns i Iran, Afghanistan, Saudiarabien eller Iran.
Bondesverige har aldrig varit ett samhälle som präglats av massivt kvinnoförtryck av det slag vi i vår samtid ser i dessa länder. Att påstå att det har varit det, genom att exempelvis jämföra Värends-hättan med den iranska slöjan, är att ljuga om vår historia och förminska de övergrepp som sker i andra delar av världen.
