Att erkänna oppositionen är demokrati

Om demokratin inte är helt etablerad – som i Ryssland efter Sovjetunionens fall – är det lätt att utnyttja dess inledande svaghet till att övertyga folket om att det behöver en stark man. När han väl har fått greppet står ett nytt maktskiftet för instabilitet. Så kan man bit för bit nedmontera de demokratiska institutioner som haft för kort tid på sig för att etablera sina rötter.

I utvecklade demokratier fungerar det inte så, eller har åtminstone inte gjort. Med alla sina brister i röstsystem och annat har exempelvis USA ändå präglats av att en avgående president lyckönskar efterträdaren. När George Bush den äldre lämnade Vita Huset skrev han till Bill Clinton och förklarade att Clintons framgång nu var avgörande för landets framgång och att Bush stod bakom honom i det: “Your success now is our country’s success,” “I am rooting hard for you.”

Barack Obama lämnade ett brev till Donald Trump som bland annat innehöll orden: ”För det tredje så ska vi veta att vi befinner oss endast tillfälligt här på kontoret. Det gör oss till skydd för de demokratiska institutionerna och traditionerna.”

Även om de inre känslorna är annorlunda visar det yttre uttrycket riktat till efterträdaren på en respekt för demokratin. Hur det blir efter Donald Trump, om han förlorar valet och erkänner sig besegrad, återstår att se. Misstron mot Trumps respekt för de demokratiska institutionerna och traditionerna är av goda skäl stor. Som Peter Wolodarski skriver i DN 23/8 riskerar Donald Trump att få den amerikanska rättsapparaten efter sig vid en valförlust. Definitivt kommer han att få alla Demokraternas krafter på sig. Vad Wolodarski inte nämner är riskerna med detta, att ett allt för hårt jagande på en avsatt president också riskerar att bidra till ökad polarisering och misstro mot demokratin, att även framtida maktskiften kommer att präglas av samma stämningar. Balansgången är svår.

Men vad har detta ryska och amerikanska med Sverige att göra? Jo, en del. Det finns en tendens att se den gällande ordningen som det stabila demokratiska garanten. I svenskt fall är den lika med socialdemokratin, vars hela moderna existens bygger både på eget självförtroende och omvärldens uppfattning om att när det bränner till är det bara Socialdemokraterna som kan regera landet. Man kan citera S-veteranen Marita Ulvskogs egen efterhandsbeskrivning av varför hon anslöt sig till partiet efter S-valförlusten 1976: ”Det kändes som en statskupp” för att illustrera detta, men uppfattningen går mycket djupare än så. Den skär genom offentligheten och medierna. Borgerligheten lyckades dessutom vid sina första valsegrar uppvisa uppenbara brister i konsten att måla upp yttre enighet och att etablera en alternativ regeringskompetens.

Alliansbildandet var ett brott mot det. Men också det bröts sönder. När valet 2018 var över stod Socialdemokraterna återigen där, med ett historiskt lågt valresultat, och lanserade sig som en garant för demokratin. Så kunde Stefan Löfven efter att han – med benäget bistånd av de fyra partierna själva – lyckats splittra Alliansen i SvD (7/2-19) förklara: ”Nu med Januariavtalet kan vi stå upp för ett samhälle med fria medier och oberoende rättsväsende, själva grunden för den liberala demokratin.”

Underförstått meddelade Stefan Löfven att en regering ledd av Ulf Kristersson inte hade gjort detsamma. Centerpartiet och Liberalerna slöt upp i verklighetsbeskrivningen. DN och flera andra gjorde det också.

Men Ulf Kristersson hade inte mött en annorlunda riksdag än Stefan Löfven. Och inget mer än socialdemokratin skulle hindra Socialdemokraterna att förhandla med en Kristersson-regering. Om Centerpartiet och Liberalerna hade fullföljt sitt stöd för den kandidat de gick till val på att stödja så hade de inte på något sätt hotat demokratin, tvärtom.

Det som däremot gnager i kanten är när man framställer sig själv som demokratins garant och oppositionen som dess undergrävare. Frågan är i vems händer spaden sitter då.