Vi får aldrig vända dem ryggen

Ledare Artikeln publicerades
Sara Mohammad från föreningen Glöm aldrig Pela och Fadime (GAPF).
Foto:Erik Hultgren
Sara Mohammad från föreningen Glöm aldrig Pela och Fadime (GAPF).

Uppemot 100 000 flickor i Sverige lever i hedersförtryck. Tusentals lever i riskzonen för att könsstympas. Vi får aldrig vända dem ryggen.

När Litorina folkhögskola i torsdags arrangerade ett seminarium på temat "Hederskultur och könsstympning" var intresset så stort att aulan inte längre räckte till. Intresserade besökare fick skjutsas vidare till en annan lokal där de via videolänk kunde följa föreläsningen.

På scen stod Sara Mohammad från GAPF (Glöm aldrig Pela och Fadime) och Somaliska kulturföreningen i Karlskrona.

Under hösten har den svenska invandringsdebatten studsat mellan två extremer. På ena sidan finns de som framhåller Sverige som en moralisk stormakt vars generösa politik räddar livet på tusentals människor. På andra sidan finns de som hävdar att Sverige inte mäktar med och att resultatet blir att flyktingar tar med sig konflikter och medeltida ideal hit.

    I Litorinas aula blandades både perspektiven.

    Å ena sidan fasansfulla berättelser om flickor som inte får träffa vem de vill och som under hot om döden gifts bort av bröder och pappor, om personer som mördats av sin släkt bara för att de velat leva ett normalt liv. Statistiken som visar att närmare 100 000 personer i Sverige lever under någon form av hedersförtryck och att 38 000 kvinnor lever med stympade kön. De flesta har utsatts för övergreppen i sina hemländer, men problemet förekommer även här.

    Å andra sidan mötet med människor som kunnat lämna hederskulturen just eftersom vi har erbjudit dem en fristad. Insikten att de flesta som kommer från dessa kulturer anpassar sig till svenska lagar och att otaliga kvinnor därför kunnat räddas från tvångsgifte, könsstympning eller i värsta fall mord.

    Om vi stänger våra gränser vänder vi ryggen mot de som behöver skydd, men sveket är lika stort om vi inte lyckas stå upp för dem som drabbas av hedersförtryck även efter att de har kommit till Sverige. Trots att problemet har debatterats i Sverige i mer än ett decennium verkar allvaret ännu inte ha sjunkit in.

    Sara Mohammad lägger en del av skulden på kulturrelativister, personer som i alla lägen vägrar att tala om hedersförtryck och hävdar att mäns våld mot kvinnor förekommer i alla kulturer. De glömmer att i hederskulturen är våldet rättfärdigat och sanktionerat av släkt och vänner.

    Dessa relativister är visserligen högljudda men inte särskilt många. Samhällets bristande förmåga att gripa in handlar snarare om okunskap. Hedersförtryck är något främmande för de flesta gynekologer, socialsekreterare, poliser eller kuratorer uppvuxna i Sverige, som ofta står handfallna inför hur problemet ska hanteras. Trots att könsstympning varit förbjudet sedan 1982 finns det enbart två fällande domar.

    GAPF vill se handlingsplaner och samordnare mot hedersförtryck i alla kommuner, obligatoriska gynekologbesök för högstadieflickor, liksom hårdare straff för hedersbrott. Huruvida det är rätt åtgärder kan diskuteras, men de förtjänar att diskuteras.

    Sverige ska vara en fristad från förtryck, då måste vi stå upp mot det även inom våra gränser.