Andersson saknar svar på Sveriges ödesfråga
Äntligen stod statsministern i talarstolen. Efter att inom loppet av sex dagar ha blivit vald, avgått och slutligen blivit vald igen, kunde Magdalena Andersson under tisdagsförmiddagen slutligen presentera sin politiska vision för Sverige och riksdagsledamöterna. Strax därefter ägde konseljen med kung Carl XVI Gustaf rum och regeringsskiftet blev fullbordat.
Talet var precis så väl avvägt som man kan förvänta sig av en socialdemokratisk partiledare med statsrådserfarenhet från finansdepartementet. Men det var också dess största problem. Visserligen upprepade Andersson några redan kända åtgärder ifråga om brottsligheten. Straffrabatten för 18–20-åringar ska tas bort ifråga om allvarliga brott och det ska bli lättare med sociala tvångsåtgärder ungdomar i riskzonen, även utan föräldrars medgivande.
”Det torde stå uppenbart att den socialdemokratiska modellen för att bryta utanförskapet behöver ersättas. Danmark visar här att förändring är möjlig.”Carl-Vincent Reimers
Men regeringen behöver gå längre än så för att bryta kriminaliteten och ta itu med grundorsaken: segregationen och utanförskapet. Här är endast mer av Löfvens tunna soppa att vänta från Andersson. ”Sverige ställer tydliga krav men erbjuder också möjligheter. Det fungerar. Och på den vägen ska vi fortsätta”, slog Andersson fast i nästan provocerande förnöjsamt tonläge.
Det måste ses som en oerhörd besvikelse att den statsminister som ska symbolisera förnyelse och krafttag visar på en så svag viljeriktning i det som är Sveriges ödesfråga som välfärdssamhälle och nation. Vi behöver en statsminister och ett nationellt ledarskap som förstår att segregation kräver större nytänkande än så.
Runt om i landet ser vi effekterna av åratal av försummelse. I år ligger Sverige i topp i Europa vad gäller dödsskjutningar på våra gator och torg. Unga män sprider med enorm hänsynslöshet skräck i sin bostadsområden. I Ronneby ser vi effekten av utanförskapet: fallande trygghet, och en stadskärna där många medborgare inte längre vill visas. Detta i ett land där de tillgängliga verktygen till social rörlighet för den enskilde borde vara större än i något annat europeiskt land.
Vårt skola är gratis, vårt generösa studiemedelssystem ger alla möjlighet att få en akademisk examen, och vårt sociala skyddsnät tillhör de mest utbyggda i världen. Ändå misslyckas vi.
Det torde stå uppenbart att den socialdemokratiska modellen för att bryta utanförskapet behöver ersättas. Danmark visar här att förändring är möjlig.
Parallellsamhället måste brytas i grunden. Det handlar inte bara om att beivra den grova gängkriminaliteten utan också att komma till bukt med brottslighetens rötter: etnifierat utanförskap, avsaknad i kunskaper i svenska språket, kravlöshet i bidragssystemen, religiös separatism understödd av utländska makter och en hel svart ekonomi utanför den lagliga.
En bra början vore att erkänna att Löfvens recept inte har fungerat. Inte som Andersson att bara vilja fortsätta på den inslagna vägen.
