Vi är mer än kategorier

Istället för att vi ska behandlas och betraktas som hela individer, med rätt att vara unika, mångfacetterade varelser, så diskuteras politik plötsligt bara utifrån en enda sak.

Nämligen om man tillhör en minoritet eller inte. Och i så fall vilken. Och denna eventuella minoritetstillhörighet ska på något vis definiera hela ens person, åsikter, tankar och känslor. Dessutom verkar minoritetstillhörigheten vara något som gör en person mer värd att lyssna till.

En av de mest bisarra händelserna i sommar har väl hittills varit Miljöpartiets Åsa Romsons utfall mot vita, heterosexuella män i sitt tal i Almedalen. De beskylldes i princip för hela den västerländska civilisationens elände, i alla fall som huvudskyldiga till den klimatkatastrof som enligt Miljöpartiet lurar om hörnet.

Detta är den raka motsatsen till liberalism - den liberalism som menar att alla individer ska få utvecklas på sina villkor. Detta enögda sätt att driva debatt på låser in människor i grupperingar som invandrare, kvinnor, homo- eller bisexuella, eller vad det nu vara må för kategori som diskuteras.

Är man en invandrare så antas man per definition ha en viss uppsättning åsikter. Är man kvinna ska man tycka si eller så. Är man HBTQ-person ska man tycka på ett visst vis. Fasta lösningar, fyrkantiga paket.

Detta är kollektivismens förbannelse. Den drivs just nu framåt av partier som SD, Vänsterpartiet, Fi, och i viss mån Socialdemokraterna. Visst kan det som anses vara en "minoritetstillhörighet" utgöra en betydande del av ens självbild, men det behöver inte vara fullständigt överskuggande allt annat. Våra identiteter är flytande och kan dessutom förändras beroende på i vilka sammanhang vi verkar. Det är helt naturligt.

Denna uppspjälkning i kategorier och hur man anses ska betrakta människor, lägger grunden till krav på kvotering i bolagsstyrelser, och till utbildningar.

I debatten verkar det exempelvis vara hur viktigt som helst att få in fler kvinnor via kvotering i våra bolagsstyrelser. Men ännu diskuteras inte kvotering till styrelserummen av andra minoritetsgrupper.

Varför inte det, och i så fall, när kommer de kraven? Kvinnor kan väl inte vara den enda underrepresenterade gruppen som är värda att ta plats vid de borden?

Det säger sig självt att det sättet att se på människor inte håller. Det underskattar de flesta människors kapacitet att se bortom sig själva. Visst finns det föråldrade tankegångar och föreställningar som lever kvar i samhället.

Men har man någon kännedom om människans natur inser man att de kan finnas överallt och långt i från bara i de grupperingar man i förstone tänker sig.

Kanske finns de till och med mer i de "progressiva" grupperingar där det hävdas, att det inte ska finnas några fördomar alls.