Vänsterns fredsprincip

Var var de som nu protesterar mot USA:s och Storbritanniens anfall på Irak under alla de år som Saddam Hussein förföljde och mördade sitt folk? Den frågan ställde nyligen en irakier i tidningen Metro.

Frågan är i högsta grad berättigad. Och den riktar sig i första hand till dem på vänsterkanten som har som vägledande princip att alla som är emot USA per definition blir vänsterns vänner. Vid ett möte i Karlskrona, arrangerat av ABF och Fib/Kulturfront, påstods exempelvis att USA skulle vara samma skurkstat som Saddamregimen. Kålsuparteorin, med andra ord.

- Jag kan inte se hur Irak kan utgöra ett hot, sa enligt referat en deltagare.

Slutsatsen skulle således vara att Saddam gärna kan få fortsätta med sina brutaliteter, bara ingen utomstående hotas.

Man måste fråga sig hur dessa vänstergrupper skulle ställa sig ifall beslutet om ett anfall hade fattats i säkerhetsrådet i stället?

Anser man i likhet med vad vänsterpartisten Anders Wassbäck deklarerade i Olofström i helgen att "det måste vara varje folks rättighet att genom val avsätta sina diktatorer" så är man mer än lovligt naiv.

Är nationellt självbestämmande för Saddam viktigare än mänskliga rättigheter för 24 miljoner irakier? När hölls senast fria val i Irak? Utvecklingen har gått i riktning mot att se de mänskliga rättigheterna som det överordnade intresset, inte nationalstatens suveränitet.

Det intensiva USA-hatet i vänstern har fått som konsekvens att vänstern oftast hamnar i positioner där den stödjer halshuggarregimer som den irakiska. Gudrun Schymans och vänsterpartiets nej till USA:s ingripande i Afghanistan gjorde att hon också blev motståndare till de afghanska kvinnornas frigörelse. Däremot blev hon ett stöd för talibanerna och deras stenåldersmetoder.

I Kosovokriget stod vänstern med plakat "mot kriget" efter att i alla år ha tigit om Milosevics regim, en rest av en gammal kommunistisk förtryckarmaffia. Det var när USA ingrep för att rädda albanerna som adrenalinet rusade till och plakaten flög i skyn.

Med dessa konstateranden har vi inte på något sätt påstått att USA handlar uteslutande av altruistiska skäl. USA har bidragit till att sätta Saddam där han sitter. USA uppträder arrogant, självrådigt och hotfullt. USA äventyrar det internationella samarbetet. Men det är en demokrati, vilket man svårligen kan säga att Saddams Irak är. Trots alla svårigheter som tornar upp sig, av etisk natur, geopolitisk och ekonomisk, så kan det inte bli sämre än det är. Vill det sig väl kan kriget leda till en modernisering, liberalisering och humanisering av arabvärlden, till ovärderlig fördel för övriga världen. Men då är det viktigt att FN får ett avgörande inflytande över återuppbyggnaden.

Det problematiska med vänsterns pacifism är att man alltid vill stå för den "omedelbara godheten". Krig ställer till förödelse och död. Vi kan se dess förfärlighet på TV. Men decennier av mördande och förtryck i det tysta får vi aldrig se, folkmordet är anonymt. Ändå förekommer det. 180 000 kurder beräknas ha dödats av regimen.

Vänsterns "godhet" är med ett ord sagt populistisk. Lika förvånande som det är att de vänsterintellektuella inte sagt många kritiska ord om "socialisten" Saddam, är det att de backar upp Castro och att de backade upp Pol Pot, Stalin, Mao och det vietnamesiska kommunistpartiet.

Den vettvilling som styr Nordkorea och som hotar med egna kärnvapen, behöver inte oroa sig för att "massorna" i Sverige ska protestera, inte så länge han kallar sig "socialist" och hatar USA.