Välfärdsstatens baksida

Facket kallas in. Hundratals personer behöver nödlån för att klara sina vardagliga utgifter. Ytterligare hundratals hankar sig fram på lån från familj och släktingar.

När bilföretaget SAAB i november 2011 inte hade pengar för att betala ut löner dröjde det bara veckor innan medierna rapporterade om anställda som balanserade på ruinens brant - trots att det handlade om industriarbetare och tjänstemän med goda löner.

Har vi blivit så beroende av välfärdsstaten att vi inte längre klarar av att bygga upp ett sparande som ger oss trygghet? Om detta handlar Balansakten av Philip Lerulf.

Exempel på verkliga människoöden blandas med kall statistik. Var femte svensk har besparingar under 10 000 kronor, 28 procent skulle inte klara sig sex veckor utan lön. Bland inkomsttagare med mer än 33 000 kronor i lön har 14 procent tvingats använda kreditkort för att klara vardagsutgifter under det senaste året.

Det är skrämmande siffror. Många trygghetssystem har månader i väntetid innan ärendena gått genom byråkratin och ersättningar betalas ut. Vid plötsliga förändringar står många barskrapade. Egna sparpengar ger en trygghet som staten aldrig kan ersätta. Det är en viktig poäng, som borde få hög prioritet för politikerna.

För Lerulf är välfärdsstaten problemet. Och visst, höga skatter gör det svårt att få marginaler, kapitalskatter gör att sparande inte lönar sig. Lerulf vägrar godta att normer och värderingar spelar roll. Men något annat än statliga regleringar måste vara fel när högre löner går direkt till dyrare bostadslån, och andra fasta utgifter, och inget lämnas i sparbössan.

Gör det gärna mer lönsamt att spara - men samtidigt måste vi diskutera vilka värden som gör att många bankkonton ekar tomma.