Val igen i "hamburgerlandet"
Tredje valet på tre år i ett politiskt, kulturellt och språkligt polariserat Ukraina är synnerligen ovisst. När detta läses har förmodligen valresultatet blivit känt. Vallokalerna stängde inte förrän klockan 22 i går och utgången var helt öppen.
De gamla motsättningarna mellan östra och västra delarna av detta stora land, en och en halv gång Sveriges storlek, löses ju inte med ett parlamentsval, oavsett hur det går. De krafter som står mot varandra är ungefär desamma som för fyra år sedan, när världen fick bevittna den orangea revolutionen.
Då, de sista veckorna av 2004, stod Viktor Janukovitj mot Viktor Jusjtjenko. Janukovitj, moskvatrogen stålarbetare från Donetskområdet i östra Ukraina, med ett betydande nätverk inom den tunga industrin bakom sig, vann valet, men det accepterades inte av Jusjtjenkos anhängare, ungdomar och akademiker, och människor från västra Ukraina som ville se ett närmande till EU, hellre än att stå under ryskt inflytande.
Den orangea färgen blev symbolen för Jusjtjenkos anhängare, och vad världen minns från den konflikten är tre saker. För det första just färgen, orange, som dominerade totalt, även när Janukovitj blåvita anhängare försökte konkurrera. Det andra var förgiftningen av Jusjtjenko, som efter besök hos specialistläkare i Wien fick bekräftat att han hade blivit förgiftad med dioxin, ett övergrepp som höll på att kosta honom livet, men lämnade honom ärrig och vanställd. Det tredje vi minns var Julia Timosjenko, som hela tiden stod vid Justjenkos sida i kampen. Namnet kanske inte känns bekant, men den blonda flätkransen har stannat i mångas minne.
Timosjenko och Justjenko blev oeniga efter bara sju månader, och hon fick avgå som premiärminister. Efter nyvalet i början av förra året blev det Janukovitj som intog premiärministerposten, stödd av framgångarna för Regionernas parti. Oenigheten fortsatte och i april i år avskedades Justjenko Janukovitj och sedan dess har grälet pågått. Det enda man enats om var just gårdagens nyval.
Tre stora partier står mot varandra. Janukovitjs Regionernas parti, med starka sympatier i de östra delarna, medan Justjenkos Vårt Ukraina har stöd i väst och bland de intellektuella. Den tredje kraften är Julia Timosjenkos block. Trots motsättningar mellan de tidigare vapendragarna Justjenko och Timosjenko närmande de sig varandra veckorna före valet. Justjenko hoppas kunna få majoritet tillsammans med Timosjenko, men många bedömare tror att det blir dött lopp mellan dessa båda partier och Janukovitjs Regionernas parti.
Till saken hör också att Janukovitj så sakteliga har ändrat profil. Han talar förvisso väl om Moskva, men är inte längre lika negativ till EU som tidigare. Ett alternativ, om än inte ett förstahandsval, är att Justjenko närmar sig Janukovitj, och att de satsar på en bred koalition för att få slut på tre års politisk instabilitet. På sikt är nämligen båda, liksom Timosjenko, mer västinriktade. EU utgör en större lockelse än Moskva.
Problemet är att båda sidor, eller de tre stora, har anklagat varandra för valfusk redan innan valet, och det är inte alls säkert att resultatet löser Ukrainas politiska kaos. Om valet nu blir godkänt. Det krävs att 50 procent av befolkningen röstar, vilket inte heller är givet. Den politiska tröttheten är stor i Ukraina, liksom den är, eller tidigare var, i samtliga postkommunistiska länder efter murens fall.
