Vad ska vi göra åt barnabrotten

Jag menar nu inte brott som begås mot barn, utan brott som begås av barn.

Frågan ställs på sin spets av närpolischef Sture Nilsson som hjälplöst tvingas åse brottsligheten, utan att kunna göra något.

Det är alarmerande siffror han redovisar. Sedan nyår, på bara fyra månader, har närpolisen rapporterat ett 40-tal barn i åldrarna 12-15 år, och det är inte bara snatterier eller olovlig mopedkörning det handlar om.

Det är egendomsbrott som inbrott, skadegörelse och anlagda bränder men också grova brott riktade mot andra människor, till exempel misshandel och rån. Och förövarna är alla barn och ungdomar som tidigare inte är kända av polisen.

Sture Nilsson vill diskutera hur man ska komma till rätta med den här sortens brott, och föreslår att vi åtminstone diskuterar en sänkt straffmyndighetsålder.

Som det är i dag händer i princip ingenting med de här barnen. Polisen får inte ens inleda en förundersökning och har därför ingen möjlighet att utreda brotten. Han poängterar nogsamt att han inte är ute efter att straffa barnen, men menar att vi måste hitta ett sätt att få dem att förstå.

Det är nämligen det som är det mest skrämmande i hela denna sorgliga historia. De unga brottslingarna inser inte allvaret i det de har gjort.

Man kan undra vad som försiggår i deras huvuden? Är det coolt? Får man respekt bland kompisarna? Är det häftigt? Söker de spänning? Är de obehövda, nonchalerade av samhället? Varför, varför, varför?

Det känns mycket konstigt att sitta och diskutera sänkt straffmyndighetsålder, kanske till 12 år. Låt barnen vara barn, säger vi, men samtidigt är det här inget barnvänligt samhälle och tydligen lyckas varken skolan eller hemmet ge dem en känsla för vad som är rätt och fel. De är ju per definition brottslingar, trots att de är så små.

Är lagen gammalmodig? Innebär en sänkt straffmyndighetsålder en kapitulation? Vilket är alternativen? Visst kan vi tala om mer uppmärksamhet, hemmets och skolans ansvar, mammor och pappor på stan, kamratstödjare och alla andra goda initiativ, men det hjälper ju inte.

40 fall på fyra månader. Brott begångna av barn, tidigare helt okända hos polis och de sociala myndigheterna.

Vad gör föräldrarna? Ja, många blir bara rent ut sagt förbannade, inte på barnet, utan på polisen eller på socialen, när det har hänt något. Om det är en reaktion av dåligt samvete, låg tilltro till myndigheter eller bara ren utmattning vet jag inte, men frågan om familjens integritet är brännande. Kan inte föräldrarna hålla ordning på sina barn, ska då polisen och socialen sköta det?

Men visst har Sture Nilsson rätt i sina iakttagelser. Barnen begriper inte vad de egentligen har gjort. De inser inte allvaret. Var det häftigt, så gör jag väl om det igen. Inget hindrar ju mig...

Det kanske är tid att se över lagen, eller åtminstone ta upp diskussionen. Sture Nilsson är inte den ende som påpekat de här problemen.

Och om samhället inte ens får utreda brotten, trots att de faktiskt har ägt rum och brottslingen är gripen, då sänder det ju helt fel signaler Då gör man både barnen, men också föräldrarna en björntjänst. Barn begår inte brott, de kan inte anses vara ansvariga för sina gärningar, alltså kan de inte straffas. Men om inget händer, när barn ändå begår brott, så har vi ett problem.

Det verkar inte ens vara frågan om huruvida vi vill ha ett hårdare samhälle eller ej. Det hårda samhället är ju redan här.