Turkiet och Europa
Med utvidgningen av EU med tio nya medlemmar lyckligen genomförd riktas nu intresset mot den återstående kön av länder som vill ansluta. Först i den kön står Turkiet, som erkänts som kandidatland sedan 1999. I december ska stats- och regeringscheferna i EU ta ställning till om Turkiet uppfyllt kriterierna för medlemskap. Bland de kriterierna finns inte villkoret att Turkiet ska vara en icke-muslimsk stat. Ändå är antimuslimska undertoner fullt hörbara i debatten. I synnerhet sedan det muslimska partiet AKP fått egen majoritet i parlamentet och kan diktera samhällsförändringar i stort som det vill.
I dag kan man inte säga att Turkiet uppfyller villkoren för medlemskap i EU. Demokratin, rättsstaten och respekten för de mänskliga rättigheterna har inte nått den nivån. Till allmän häpnad har dock den muslimska regeringen genomfört en rad reformer som innebär att man närmar sig Europa. Paradoxalt nog har AKP:s massiva valseger inneburit att dödsstraffet är avskaffat, den så kallade statssäkerhetsdomstolen har avvecklats och att kurdiskan numera är godkänt som språk. Men samtidigt dömdes den kurdiska parlamentsledamoten Leyla Zana och tre kurdiska kolleger efter tio minuters "rättegång" till 15 års fängelse för att ha använt kurdiskan i parlamentet. Som EU konstaterat är det dessutom långt mellan besluten i parlamentet och verkställigheten av reformerna ute på polisstationerna i landet. Tortyr pågår som om ingenting hänt. Man kan starkt ifrågasätta om den turkiska regeringen har full kontroll över landet eller om man genomför lagarna för att underlätta EU-inträdet men struntar i tillämpningen.
Så frigavs plötslig de dömda parlamentarikerna. Deras fall blev för uppmärksammat för att det skulle gynna Turkiets EU-inträde. Den utvärdering som EU snart lägger fram kommer att ge besked om vart Turkiet är på väg. Den torde kunna sammanfattas med orden: det går åt rätt håll, men ni får vänta.
Förr eller senare kommer Turkiet naturligtvis att rätta sig efter EU:s krav. Själva ansökningsprocessen har framtvingat en reformering av det turkiska samhället som kanske inte hade inträffat annars. Bakslag är att räkna med. Nyligen ville regeringen genomföra en utbildningsreform som innebar att elever vid ett muslimsk prästseminarium skulle ha automatiskt tillträde till universiteten. Det kunde ha betytt en massiv islamisering av den turkiska byråkratin om den hade genomförts. Protesterna blev dock massiva, vilket tyder på att turkarna i gemen inte är speciellt intresserade av ett shariasamhälle.
Tvärtemot vad många tror har Turkiet sedan konfrontationen med det östromerska riket på 1400-talet varit inriktat mot Europa. Det ossmanska riket strävade efter att bli en europeisk makt men trängdes tillbaka. Den ossmanska kulturen var till stor del europeisk och den var tolerant. Den som 1921 grundade det moderna Turkiet, Kemal Atatürk (turkarnas fader) gjorde Turkiet västerländskt. Han införde det latinska alfabetet och han gav kvinnorna rösträtt, låt vara till ett enpartiparlament. Det moderna Turkiet skräddade om sig för att bli accepterat av västerlandet. Dagens Turkiet kan bli en bro över Bosporen. Att godta Turkiet som medlem betyder att man snarare markerar en gräns österut och sprider europeiska värderingar än att man hjälper islam in i Europa. Om nu det är ett problem.
Men än är som sagt inte utvecklingen entydig. Och till dess summariska domar och tortyr verkligen har avskaffats i praktiken får Turkiet finna sig i att bida sin tid i väntrummet.
