Terrorismens psykologi

Säkerheten i London igår sades vara rigorös. Det sägs också, att arrangörerna för OS i Rio 2016 fick stora skälvan när de hörde om Boston. Det är fullt begripligt.

Bomberna förra helgen visar att ingen går säker för terrorns totala meningslöshet. Inget arrangemang verkar vara tillräckligt fredligt eller opolitiskt för att inte råka illa ut.

För om det enda verktyg man har är en hammare, ser allting i omvärlden ut som spikar. Så fungerar terrorismens psykologi.

Medan internationella medier lägger pussel kring bröderna Tsarnajevs spräckliga förflutna, riktas blickarna nu mot norra Kaukasus. I förlängningen också mot dess fruktansvärda krig på 90-talet. Det krig som den ryska journalisten Anna Politkovskaja offrade sitt liv för att rapportera om.

Idag pågår en stark radikalisering i området. Terrorismen som drabbat Ryssland i omgångar (skolan i Beslan, gisslandramat på Dubrovkateatern, bomben på Domodedovas flygplats för drygt två år sedan) verkar ha spridit sig till omvärlden.

Oron i norra Kaukasus är inte ny. Den har varit ett faktum i omgångar ända sedan tsartiden. När Sovjet föll samman 1991-92 och Oberoende Staters Samvälde upprättades ville Tjetjenien göra sig fritt, liksom Vitryssland (Belarus) och Ukraina.

Därur stammar konflikten som sedan utvecklade sig till de blodiga Tjetjenienkrigen.

I den extrema miljön förefaller det som om bröderna Tsarnajev har sitt ursprung. Det är inte förvånande att sådana onormala omständigheter föder terrorister.

Men dessa bröder har bott i över tio år i USA. Om Dzjochar Tsarnajev överlever för att genomgå en rättegång kanske vi kan få en inblick i vad det var som fick honom att vända sig emot det samhälle där han trots allt vuxit upp, i halva sitt liv. Känslan av utanförskap verkar ha varit en drivande faktor i, åtminstone, hans storebrors liv.

Detta är en varning till oss alla. Känslan av utanförskap i kombination med osäkra miljöer och religiös extremism är ingen bra blandning. Och det har inget att göra med vilken religion det handlar om. Se på IRA:s handlingar.

Det har bara att göra med nivån på frustration, och att man råkar fångas upp av fel nätverk vid en sårbar tidpunkt i livet. Nätverk som ger mening i en ihålig tillvaro.

Radikaliseringen sker inom den enskilda personens universum. Sådant är det svårt att motverka om inga yttre tecken skvallrar om det. Se på Breivik.

I ett demokratiskt land får vi nog också tyvärr finna oss i att det är så.

Men för allas vår säkerhet kan det demokratiska samhället aldrig sluta försöka.