Språkpoliser

I Litauen, som för bara tio år sedan förtrycktes av kommunisterna, vet man vad det vill säga att vara politiskt korrekt. Var man det inte så blev man av med jobbet. Eller också hände något ännu värre.

Ur den erfarenheten borde födas en motvilja mot alla tänkbara former av "korrekthet" och uppifrånstyrning. Men då tar man miste. Själva tänkandet, att något är korrektare än något annat, lever vidare i Litauen.

I tidningen Journalisten läser vi om den litauiska språkinspektion som inrättats. Dess uppgift är att hålla litauiska fri från främmande påverkan.

Inspektionen kan dela ut varningar och se till att folk, ja, just det, blir av med jobbet. Förra året förflyttades två journalister som inte höll måttet, från sina jobb. En TV-kanal fick en varning. Inspektionen fungerar som en vanlig censur. I princip har man kunnat bygga vidare på den kommunistiska, politiska censuren.

På varje redaktion finns det någon eller några språkpoliser som går igenom alla texter, precis som det på sin tid politruker och granskade texterna så att de inte ifrågasatte regimen.

Utländska ord kallas för barbarismer. Det ligger inte så lite nedlåtenhet mot andra länder i den termen.

Ett litauiskt företag får inte ta ett anglosaxiskt eller ryskt namn. Det senare är väl inte så frestande. Men det förra. Engelska språket beskrivs på samma sätt som man beskriver Sovjetimperialismen. Det gör att man inte får använda ord som popcorn utan måste ta till konstruktionen kukuruzu.

För att förstå detta polisiära petimetrande måste man gå tillbaka till ockupationstiden då det nationella språket var ett sammanhållande kitt. Den som berövar ett folk dess språk tar också ifrån folket dess själ. Att man vill rensa ut allt som påminner om Sovjettiden förvånar inte.

Men när man försöker att helt stänga ute anglicismerna i en internationell värld som man vill bli en del av, så tar man på sig ett uppdrag som kommer att misslyckas. Fransmännen har försökt. Och islänningarna har försökt. De senare har också ett språkinstitut som skapar nya isländska ord för moderna begrepp. Syftet är att rädda en språkspillra åt eftervärlden. Det finns ett medvetande om denna historiska uppgift hos varje islänning, en vilja att införliva det nya med hjälp av gammalt språkmaterial. Men det finns inga språkpoliser. Där går gränsen. Om det inte finns folkligt stöd för att använda ett språk så kommer det inte att användas.

I sammanhanget är det värt att påpeka att om ett språk inte får förändras så blir det till sist inte längre användbart för att uttrycka samtidens förhållanden. Hade vi haft språkpoliser redan på medeltiden hade vi idag talat medeltidssvenska i detta land. Vi hade aldrig fått ord som "tårtning" eftersom det är ett nytt fenomen. Vi hade inte kunnat säga "tjuga" för en tjugokronorssedel. Hade vi dristat oss att tala om "hjärnsläpp" så hade språkpolisen slagit till och beslagtagit våra datorer. Om de nu hade vetat vad de skulle kalla datorn!

Det ska bli intressant att se vad som händer med tiden i Litauen. Fler och fler litauer kommer ut i en värld där det talas engelska. Det ska nog många poliser till för att hindra att de tar intryck. Och - vilken rätt har dagens språkpoliser i Litauen eller något annat land att fixera vad som för tid och evighet ska gälla som korrekt i språk som funnits och förändrats i kanske tiotusentals år?