Sossecirkusen fortsätter

Lagom till socialdemokratins stora högtidsdag eskaleras inbördeskriget om vilken yttrandefrihet ledande socialdemokrater ska tillåtas ha. Det besvärande för partiet och Göran Persson är att överhuvudtaget få en diskussion om en sådan sak. Det får ju partiet att framstå som en armé där alla ska marschera åt samma håll och i samma takt.

Många partimedlemmar har reagerat hårt. Maj-Britt Theorin drar sig inte ens för ordet stalinism. Hon menar att Göran Persson utövar det som i gamla Sovjet kallades "demokratisk centralism" och som innebar att inga avvikelser tolererades.

Striden rasar nu mitt i regeringen. Ulrika Messing kritiserar öppet Leif Pagrotsky som arbetar i samma departement. Partikongressens tal om att de som har en annan uppfattning än kongressens skulle få verka för den, nu har ändrats till att man får tycka vad man vill men måste tiga med det. Annars kan det gå illa. Statssekreterare Lotta Fogde var synnerligen sarkastisk när hon kommenterade statsministerns ultimatum. Det ursprungliga beslutet var bättre än det senaste, sa hon. Med andra ord: Göran Persson har omtolkat kongressens uttalande, han har stramat åt tumskruvarna och Fogde får nu hålla tyst.

Trätan har lett till att Persson själv i sitt majtal i Katrineholm ägnade sig uteslutande åt att plädera för ett ja. Andra regeringsmedlemmar pläderade för nej i sina tal.

Två förlorare kan urskiljas redan nu. Den ena är ja-kampanjen, den andra är det socialdemokratiska partiet, särskilt dess auktoritärt nyckfulle ordförande Göran Persson.

Och denna kris briserar dessutom precis lagom till första maj. Dock sågs inte många plakat som protesterade mot nedtystningspolitiken. Man föredrog att demonstrera för fred ute i världen. Lugnast så. Margareta Winberg som talade i Varberg avlade dock i sanningens namn en bekännelse om att hon är emot. Hon försökte dock framställa turbulensen som att "det är högt i taket i vårt parti", vilket är väl exakt vad det inte är.

Vad Göran Persson kanske ångrar i dag utöver att han tog in nej-ministrar i regeringen, torde vara att han medverkade till en folkomröstning i den tekniskt-ekonomiskt ytterst svåra euro-frågan. Av alla upptänkliga ämnen för en folkomröstning hör denna till de minst lämpade att hålla folkomröstning om. Men politikerna hade inte modet att ta beslutet på egen hand.