Snart har vi facit

I en strid ström har experter av alla de slag suttit i TV-soffor och paneler och försökt förutse vilken vändning Irakkriget skulle komma att ta. Det har inte varit någon lätt uppgift, men man måste så här efteråt jämföra facit med vad de sa. Det visar sig att de på flera punkter hade kapitalt fel.

Dagarna innan infallet i Bagdad förklarade en expert att det skulle vara omöjligt att erövra stan eftersom den var så stor och det skulle bli närstrider i vartenda gathörn. Det skulle koalitionen inte klara. Tur att den experten inte ledde operation Fritt Irak.

Andra experter, främst i det amerikanska försvarsdepartementet väntade sig att irakierna skulle stå redo med blommor och välkomna den invaderande armén. De hade lika fel. Det blev i stället en omfattande plundring, vilket de militära planerarna inte tycks ha haft "en aning om". Var det så svårt att förutse? Det inträffar ju, som försvarsminister Donald Rumsfeld så förstående sagt, efter varje krig. Rumsfeld kritiserar nu medierna för att kraftigt överdriva plundringen. De reportrar som är på plats och de irakier som nu organiserar medborgargarden mot plundrarna, som kommer i motoriserade karavaner och ger sig på vanligt folk, vill däremot inte bagatellisera det som pågår. De ser hur plundrarna plundrar barnsjukhus och privatbostäder. Experterna förutsåg inget av detta och Rumsfeld förnekar fakta.

Inte heller blev det stora flyktingströmmar - utom möjligen av regimtrogna, men de söker sig inte till flyktinglägren i grannländerna. Men få ansvariga i gangsterregimen har ännu fångats in. Skulle de befinna sig i Syrien kan USA säkert tvinga fram dem. Tonläget har varit hotfullt de senaste dagarna.

Inte bara experterna utan många av oss andra, trodde inte på USA:s tal om smarta bomber utan såg framför oss ett blodbad. Men alla måste vi idag erkänna att det blivit förvånansvärt få döda med tanke på operationens styrka. Bomberna har varit oväntat precisa, ordern att skona civila har i stort sett åtlytts. Hur många irakier som omkommit vet vi inte men koalitionen har förlorat drygt 100 soldater. Irakierna kan räknas i tusental men inte hundratusental. Plundringen, som koalitionen inte gjort något åt, skulle kunna bli en större katastrof och vålla många onödiga dödsoffer om inte polisinsatserna snabbt bli effektiva. Om människor inte kan tas om hand på sjukhusen utan dör är det koalitionens ansvar.

För den totalpacifistiska fredsrörelsen runt om i världen är det ett dilemma att det gått så relativt smärtfritt. De ställs åter inför frågan om det hade varit humanare att låta den brutala regimen fortsätta ett år till. Vilka offer hade det kunnat medföra?

Det blev ju inte hundratusentals barn som omkom. Vad hade hänt under ett år till då Saddam kunnat plundra dem på medicin och mat?

Krig eller inte krig - det är sist och slutligen en kalkyl som måste göras även för den som vill ha fred.

Det överreklamerade republikanska gardet har inte heller synts till särskilt mycket. Även gardets snabba sammanbrott tycks ha slagit experterna med häpnad liksom det faktum att gardet inte använts kemiska och biologiska vapen. Inga oljekällor har satts i brand.

Det återstår nu att se om amerikanerna hittar de där massförstörelsevapnen och de där klara kopplingarna till terrorismen varmed kriget motiverats. Ännu har det inte skett.