Rädda sjukförsäkringen!
Så heter folkpartiets senaste utspel, en rapport om hur partiet vill skydda de försäkringssystem vi har idag. Den bistra verkligheten är nämligen att många inte litar på systemen.
Folkpartiet har låtit Temo undersöka människors förtroende för socialförsäkringarna. På frågan "Vad tror du? Kommer socialförsäkringarna att ge tillräcklig ersättning när du väl behöver dem?" svarar 44 procent nej. Bara knappt en tredjedel tror att de kommer att få ut tillräcklig ersättning vid sjukdom, arbetslöshet, föräldraledighet eller pension. Särskilt stor är misstron bland huvuddelen av personer i yrkesverksam ålder (30-59 år), egenföretagare, arbetare, privatanställda och LO-medlemmar. Dessa kategorier innehåller just de människor som under tid av arbetslöshet eller sjukdom kan bli beroende av socialförsäkringar, för att kunna försörja familjen och inte behöva flytta från hus och hem, sägs det i rapporten
När människors tilltro till de offentliga systemen börjar svikta, så tecknar de som kan privata försäkringar. Det är ingen bra utveckling i ett land där vi kommit överens om gemensamt finansierade trygghetssystem. Nu anser folkpartiet, och flera med dem, att socialförsäkringarna är hotade, och går därför ut med en rad förslag. Bland dessa finns krav på läkarintyg redan från fjärde dagen, och ett nytt läkarintyg från en annan läkare efter fyra veckor, krav på deltagande i vård och rehabilitering, bedömning av arbetsförmågan istället för arbetsoförmågan, tuffare kontroll, med mer pengar och fler kontrollanter. Det bör vara flera hembesök, rutinmässig telefonkontroll och registersamkörning med mera.
Det finns flera sätt att se på det här. Det ena är att folkpartiet här drar sitt strå till stacken att skapa flera jobb, med alla dessa kontrollanter. Vi ryggar instinktivt för det kontrollsamhälle, som vi ser breda ut sig. Samtidigt kan man säga att vi får det samhälle vi förtjänar genom fusk, felutnyttjande eller överutnyttjande av systemen.
Man måste skilja på två saker, minst. De korta sjukskrivningar drabbar bara indirekt försäkringsystemen, eftersom socialdemokraterna lämpat över ansvaret för de första 14 dagarnas sjukskrivning på arbetsgivaren. Det innebär att kommuner och landsting, liksom privata företag, fortfarande har kostnaderna, men utan att få arbete utfört. Detta drabbar produktiviteten, tillväxten och ytterst de resurser som vi gemensamt behöver för att finansiera våra socialförsäkringar.
Det andra är att de fusksjukskrivningar, som rapporten talar om, är av två slag, minst. Korttidssjukskrivningarna, de äkta och de falska, kanske ekonomin i det korta perspektivet kan hantera, men det är de långa sjukskrivningarna och sjukpensioneringarna, som är gökungen i boet.
Totalt har Sverige 545 000 förtidspensionerade och över 200 000 sjukskrivna. Kostnaderna för sjukskrivningar och sjukpensioneringar blev förra året över 100 miljarder. Då är det klart att något måste göras.
Samtidigt infekteras debatten av att alla de som inte fuskar, med rätta känner sig djupt kränkta av den här diskussionen. Men det konstiga är ju att sjukskrivningstalen inte är lika höga i andra länder. Sverige ligger i topp med en sjukfrånvaro på 4,4 procent, därefter Norge på 3,8 och Nederländerna på 2,7 procent. I dessa båda senare länder är kurvorna på väg neråt, medan de går uppåt i Finland och Frankrike, dock från en mycket lägre nivå, kring 2 procent.
Folkpartiet beskylls allt oftare för "hårdare tag". Det behövs nog hårdare tag, om vi ska klara visionen om ett hållbart, gemensamt finansierat sjukförsäkringssystem. Det är en vision som de flesta är eniga om, men hoten är allvarliga.
Det är därtill förfärande att människor, som skulle kunna arbeta, och bidra till samhället, om än inte till 100 procent, faktiskt förvägras detta, eftersom de nuvarande, mycket tungfotade, systemen inte klarar av att se till varje individs behov och möjligheter.
Vi är alla olika, men inför Försäkringskassan är vi en enda grå massa.