Protektionistisk Rosengren

Sverige har i över hundra år varit ett av de mest frihandelsvänliga länderna i världen, beroende som vi är av frihandel och export. Frihandeln skapar mervärden och välstånd. Protektionism skapar fattigdom.

Med frihandel följer att företag också ska kunna investera och etablera sig i princip fritt. Ska de vilja göra det måste man också leva med risken att de en gång flyttar någon annanstans.

På senare tid har ett antal företag meddelat att de inte längre tänker bedriva verksamhet i Sverige eftersom det är lönsammare i andra länder. Så länge företag arbetar i bolagsform är det en skyldighet gentemot dem som investerat det kapital, som möjliggör verksamheten. Det kan till exempel vara pensionfonder eller investmentbolag eller helt vanliga sparare på börsen.

Avigsidan med detta system är uppenbar: de anställdas lönenivå kan pressas nedåt och de kan i många fall hamna i arbetslöshet. Men ingen har hittills kunnat utforma ett system som bättre tar vara på de kreativa, ekonomiska krafterna och är gynnsammare för samhället som helhet. I synnerhet inte planekonomierna som snabbt brukar övergå i ren konkursförvaltning. DDR erbjuder här ett illustrativt exempel. När DDR bröt ihop levde man på att utväxla västagenter mot oskälig ersättning.

Nu har vi haft ett antal uppseendeväckande avvecklingar i Sverige: Degerfors, Katrineholm, Karlskrona och så vidare. Det senaste var budet att Continental lägger ner i Gislaved.

I denna entreprenörskommun verkar man - liksom i Degerfors - inte vara helt lamslagen. Det är i stället näringsminister Björn Rosengren som i gårdagens Expressen gjort ett inlägg som det står en stark doft av protektionism över.

Näringsministern låter nu förstå att så länge företagen fattar företagsekonomiskt rationella beslut så kan han leva med att de lägger ner. Men om företagen har andra skäl, exempelvis nationella, så skulle det vara en annan sak. Rosengren talar inte klarspråk, men han viftar med hot om ändrad lagstiftning. Vari den skulle bestå får man inte veta. Antagligen skulle näringsdepartementet anförtros uppgiften att likt en löntagarkonsult bedöma om företag som vill lägga ner har godtagbara ekonomiska skäl. Gosplan-tänkandet verkar gå mot en renässans.

Näringsministern borde inse att med kreativ bokföring går det att få vilket företag som helst att se fallfärdigt ut. Han borde även inse att en sådan lagstiftning inom fjorton dagar skulle föda motsvarande lagstiftning i konkurrerande länder. Och så skulle vi vara inne i en protektionistisk karusell.

Skulle Björn Rosengren verkligen välkomna att den dåligt lönsamma Scaniafabriken i till exempel Argentina skulle tvingas fortsätta att dra resurser från svenska Scania och riskera att underminera arbetsmarknaden för svenska arbetare? Argentinska staten skulle säkert kunna mobilisera argument för den saken - till exempel att Scania tjänat bra med pengar under tidigare år, vilket är det argument Rosengren anför om Continental.

Socialnationalism är kanske en passande term för näringsministerns sätt att se på företag.

Hans kortsiktiga resonemang kan bara förklaras med att vi har hunnit en vecka in i valåret. Men bättre hade varit om han haft förslag att erbjuda som gör framtidsföretag intresserade att etablera sig i Sverige. Att hålla tillbaka utvecklingen är ingen bra metod.