Plikten och rätten

Folkpartiet har i helgen haft riksmöte med sina kommunalpolitiker. Partiet surfar vidare på framgångsvågen från i höstas. Det har till och med fått ökat stöd av väljarna, om man får tro Temo. I dag uppgår det stödet till dryga 15 procent, vilket är makalöst om man betänker att för ett år sedan hängde fp på gärsgårn och riskerade att stängas ute från riksdagen. Nu gör partiet moderaterna rangen stridig som det stora borgerliga partiet. Så självförtroendet har växt.

Vid riksmötet i Umeå gjordes en politisk PR-kupp när mötet inleddes med att arbetarrörelsens röda fanor bars in på scenen , fanor med texten "Gör din plikt - kräv din rätt". Det är en text som på ett nötskalsartat sätt formulerar den politik som folkpartiet för idag. Det som ger moralisk rätt att kräva samhällets stöd är att man gjort sin plikt, att man gjort sitt bästa. Denna hedervärda arbetarmoral har en gång haft en fast förankring i svenskarna. Därför är det inte förvånande om många som tidigare röstat med socialdemokraterna nu attraheras av folkpartiets krav på medborgarna att acceptera erbjuden rehabilitering, att inte sjukskriva sig därför att det är förmånligare än att uppbära a-kassa, att överhuvudtaget betona allas ansvar.

Socialdemokraterna har glömt plikt-delen och nöjt sig med att inpränta rättighets-delen. Generationer av svenskar vet sin rätt men inte alltid sitt ansvar. Nu ser de hur det fuskas, inte bara bland företagscheferna utan också bland vanligt folk. Då kommer reaktionen: det vill vi inte vara med och betala.

Folkpartiet har helt enkelt aktualiserat det gamla solidaritetsbegreppet. Solidaritet med eleverna i skolan, solidaritet med invandrare som vill göra rätt för sig, solidaritet med dem som verkligen behöver samhällets stöd, solidaritet med samhället.

De som missbrukar solidariteten ska få ta konsekvenserna.

Detta resonemang är det som bär fram folkpartiet och som förhoppningsvis kan göra det än mer om budskapet får en chans att tränga igenom till nästa val.

Folkpartiet har ju dessutom ett förflutet som samarbetspartner till socialdemokraterna. Gemensamt drev de igenom grundläggande trygghetsreformer som folkpension, arbetarskydd och kollektivavtalslagen. För att inte tala om den allmänna och lika rösträtten. Den gången var plikt och ansvar en förutsättning för rätt.

Det märkliga är att i dag är det arbetarpartiet socialdemokraterna som står för konservatism och idélöshet. De förmår inte ens hävda de värderingar varpå rörelsen en gång byggde. De har delat ut bidrag och stöd i en anda av kravlöshet. De har följt minsta motståndets lag och nu tvingas de rasera sina egna reformer.

Folkpartiets lite fräcka grepp att lägga beslag på socialdemokraternas folkmoraliska slogan antyder vilka strängar en samlad opposition bör slå an inför nästa val.