Perssons förhoppningar

Göran Persson har återigen hamnat i stormens öga. Försöken att sätta munkavel på regeringskollegerna har rivit upp denna storm och man får anta att Persson i dag ångrar att han vid tiden för regeringsbildningen var så generös med yttrandefriheten att han sa att de nya ministrarna får tycka vad de vill, de ska bara inte leda några kampanjer.

Men så slog opinionsläget om och nej-falangen erövrade terräng. Nu var det inte självklart längre med yttrandefriheten. För begränsningen i ordet "kampanj" är alltför diffus för att fungera.

En minister, till exempel en vice statsminister som Margareta Winberg, blir en enmanskampanj bara genom sin position. Skulle hon öppna munnen och säga något så får det genomslag. Det är bara att erkänna att allas våra ord har inte samma tyngd som ministrars.

Den socialdemokratiska partisekreteraren och det socialdemokratiska partiet ska nu hantera inte bara att partiet är kluvet i sakfrågan. De ska dessutom hantera att partiets beprövade ångvälts- och disciplinmetoder slagit fullkomligt slint. Till och med den eljest ganska anpassliga s-pressen dundrar. Med all rätt.

Och Göran Persson som gärna vill ha ett ja! För ett nej vore en personlig prestigeförlust - förutom att det vore en förlust för landet. Det talas för närvarande en hel del om att det skulle bero på att han kandiderar till det ännu inte utlysta, ja inte ens inrättade jobbet som president för EU. Då skulle han bli HSB i EU.

Som bekant har det konvent som arbetar på en författning för EU tänkt sig en president. EU:s utrikespolitiske talesman Javier Solana var i Stockholm i går och pratade med Persson och måhända var ämnet uppe då.

Vad diskussionen gäller är vilken bas en sådan president ska stå på. Om EU stannar för att det ska vara kommissionens ordförande (i dag Romani Prodi) som ska vara president så blir det knepigt för Göran eftersom han vill avskaffa kommissionen.

Han har sålunda föreslagit att presidenten ska vara ordförande för Europeiska rådet, alltså stats- och regeringscheferna. Men en majoritet av medlemsländerna är emot det. De vill att EU-parlamentet ska utse president och att kommissionen ska få en starkare ställning som värn för de mindre nationerna. Dem vill Persson locka genom att de som kompensation ska få vara med och styra ministerrådet.

Låter krångligt? Ja, det är det förstås. Det handlar i alla fall om en maktkamp mellan federalister och antifederalister.

Men kanske är det istället så att Göran Persson vill ta över efter Javier Solana och bli den utrikesminister som förhoppningsvis ska kunna samla medlemsländerna bakom en gemensam utrikespolitik för EU-länderna. I dag , efter Irakfiaskot kan det förefalla osannolikt, men det kan också bli en väckarklocka. Det kan dock dröja eftersom Tyskland, Frankrike, Belgien och Luxemburg nu pratar om ett eget försvarssamarbete.

Först när vi fått se Fichtelius intervjuer med Göran Persson får vi kanske veta hur han tänkt. Men att han vill pressa all prestige han kan ur det framgångsrika svenska ordförandeskapet i EU känns intuitivt. Just nu verkar det främsta hindret vara Perssons egna ministrar som propsar på att få säga vad de egentligen tycker.